Var du kan se Ernst Wilhelm Nay

Ernst Wilhelm Nays verk finns i många museisamlingar, främst i Tyskland. Flera institutioner i Berlin har verk av honom, däribland Brücke Museum, Nationalgalerie, Bauhaus Archive, Bröhan Museum och Kunstgewerbe (Museum of Decorative Arts). Andra tyska städer med museer som har verk av Nay är Bremen (Kunsthalle och Sammlung Böttcherstraße), Köln (Ludwig Museum och Wallraf-Richartz Museum), Essen (Folkwang Museum och Gesellschaft Kruppsche Gemäldesammlung), Hamburg (Kunsthalle och Museum für Kunst und Gewerbe), Hannover (Niedersächsisches Landesmuseum), Mannheim (Städtische Kunsthalle), München (Bayerische Staatsgemäldesammlungen), Seebtill (Stiftung Ada und Emil Nolde), Karlsruhe (Museum beim Markt) och Wuppertal (Von der Heydt Museum). Utanför Tyskland finns hans konst på MAK Austrian Museum of Applied Art/Contemporary Art i Wien i Österrike.

Ernst Wilhelm Nay (1902^[3]–1968^[3]) var en tysk konstnär känd för sina bidrag till abstraktionen efter andra världskriget. Förteckningar över monografier och kataloger över hans grafiska verk omfattar ingen särskild publikation om Nay. Däremot tar många allmänna texter om 1900-talets grafik upp honom. Tryck blev populärare i Tyskland efter 1919^[3] på grund av hyperinflationen. När valutans värde rasade blev konst en trygg investering. Tryck var billigare än målningar och skulpturer och nådde därför en bredare publik. Vissa samlare bytte varor mot tryck. Mappar med flera bilder lät konstnärer utforska komplexa teman. Förlagen gav ut både exklusiva och billigare upplagor för olika budgetar. Före första världskriget omfattade upplagorna vanligen mellan tio och fyrtio exemplar. Efteråt ökade de till minst fyrtio eller femtio, ibland till hundra eller fler. Konstnärer som Kirchner föredrog att trycka sina verk själva för att behålla kvalitetskontrollen, vilket gav mindre och mindre enhetliga upplagor. Andra samarbetade med professionella tryckare för större och jämnare upplagor. Kritiker såg träsnittet som en tysk konstform med rötter i det förflutna, något som skilde landet från andra nationer.

Ernst Wilhelm Nay (1902^[3]–1968^[3]) var en tysk konstnär förknippad med Art Informel. Hans verk fick betydelse i Västtyskland under efterkrigstiden. Allierade administratörer och tyska museitjänstemän främjade abstrakt konst för att undertrycka de nationalistiska teman, former och stilar som nazisterna tidigare utnyttjat. Nays expressiva abstraktion, tillsammans med den hos ZEN49 och Emil Schumacher, bidrog till att upprätthålla ett förbud mot specifikt tyska motiv. Efter andra världskriget anammade många tyska konstnärer internationella stilar, och abstraktionen blev en symbol för frihet och avnazifiering. Nay utvecklade ett färgsystem baserat på skivformer som täckte duken. Hans teorier, beskrivna i boken *Vom Gestaltwert der Farbe, Flasche, Zahl und Hythmus* från 1955^[3], påverkade Georg Baselitz. Nays verk är betydelsefullt som en del av en bredare rörelse mot abstraktion i efterkrigstidens Tyskland, som förkastade de figurativa traditioner som förknippades med både nazism och sovjetisk realism.

Ernst Wilhelm Nay utforskade en rad material och metoder i sitt konstnärskap. Han är känd för att ha arbetat med oljefärg på genomskinliga plastskivor, som rhodoid, under 1930^[3]- och 1940-talen. Nay hanterade de tekniska utmaningarna med dessa nya material, som risken att färgen skulle flagna av. För att motverka detta ristade han talrika fina linjer i plastytan för att ge oljefärgen ett fäste. Han applicerade sedan färgen och lät den fastna i skårorna. I vissa verk målade Nay på båda sidor av plastskivan. Denna teknik gjorde det möjligt för honom att skapa rumsliga effekter genom relationerna mellan färgerna och det verkliga avståndet mellan dem. Han experimenterade också med olika penseltekniker för att skapa ovanliga texturer. Ibland gnuggade han in färgen i de graverade linjerna i stället för att applicera ett heltäckande färglager. Detta angreppssätt skapade det han kallade ”vibrerande färgeffekter”, och en skimrande kvalitet som liknar den man finner i antikt glas.

Ernst Wilhelm Nays inflytande på andra konstnärer är komplext. Han undervisade vid Hochschule für Bildende Künste i Hamburg från 1956^[3] till 1963. Under denna tid påverkade han en generation tyska målare intresserade av abstraktion. Nays rörelse mot ren färg och form, särskilt tydlig i hans serie ”Ögonbilder” (Augenbilder), erbjöd en modell för konstnärer som ville röra sig bortom den föreställande konsten. Hans teorier om färgrelationer och den abstrakta formens uttryckspotential gav ett ramverk som andra kunde anpassa. Peter Brüning är en konstnär som arbetade med liknande synsätt på färg. Nays inflytande är dock inte alltid direkt. Många konstnärer som var verksamma under efterkrigstiden brottades med liknande frågor kring abstraktion och uttryck. Även om Nays verk utan tvekan bidrog till tidens konstnärliga diskussion är det därför svårt att peka ut specifika individer som direkt efterliknade hans stil. Hans betydelse ligger snarare i hans bidrag till den bredare abstrakta konströrelsen i Tyskland.

Ernst Wilhelm Nay, en tysk utövare av Art Informel, hade flera influenser. Under sina studier i Västberlin utforskade Georg Baselitz, en medstudent, teorierna hos konstnärer som Vasily Kandinsky och Kazimir Malevich, båda tidiga 1900-talspionjärer inom abstrakt konst, liksom Nay gjorde. Efter kriget, då Västberlin var isolerat från Västeuropa, växte det fram en misstro mot etablerade konstnärliga normer bland yngre konstnärer. Under 1950^[3]-talet var Art Informel och tachism de rådande estetiska riktningarna, och existentialismen var en drivande filosofi. Baselitz experimenterade med Art Informel och tachism och påverkades av Antonin Artaud, en surrealistisk poet och dramatiker. Nay utvecklade ett färgsystem baserat på skivformer som täckte duken. Han bortsåg från optiska färgteorier, liksom från den färgteori han beskrev i sin bok från 1955, Vom Gestaltwert der Farbe, Flasche, Zahl und Klavierauszug.

Ernst Wilhelm Nay (1902^[3]–1968^[3]) är känd som en betydande gestalt inom den tyska efterkrigstidens abstrakta måleri. Han rörde sig bort från figurativa motiv, som stilleben och mytologiska teman, under tre decennier. Vid mitten av 1950^[3]-talet hade han helt övergett föreställande motiv och koncentrerade sig på abstrakt måleri. För Nay innebar måleri att ”forma en bild med färg”. Hans abstraktioner innehåller inga kodade budskap; de existerar som måleri för sin egen skull. Färgens och färgmaterialets kvalitet är de viktigaste formella elementen. Ett exempel är Yellow Chromatic (1964). Titeln antyder att färgfälten, penseldragen och cirkelsegmenten har att göra med harmoni. Färg och form existerar i spänning och skapar kontraster och harmonier. Uttrycksfull rörelse skapar en känsla av rymd.

Ernst Wilhelm Nay (1902^[3]-1968^[3]) räknas som en betydande gestalt inom efterkrigstidens tyska abstrakta måleri. Hans konstnärliga bana innebar en gradvis rörelse bort från föreställande motiv, som stilleben och mytologiska ämnen. Vid mitten av 1950^[3]-talet hade han helt övergett föreställande motiv och ägnade sig åt rent abstrakt måleri. Nay sade själv: ”För mig innebär måleri att forma en bild med färg.” Hans abstrakta verk innehåller inga dolda betydelser. I stället står måleriet som självändamål i fokus. Färgens egenskaper och materialitet är av största vikt. Verken utforskar ofta förhållandet mellan färg och form och skapar en känsla av rum genom uttrycksfull rörelse. Vissa räknar Nay till Art Informel, en europeisk motsvarighet till den amerikanska abstrakta expressionismen. Båda rörelserna intresserar sig för icke-geometriska former och improvisation.