Var du kan se Daniel Buren

För att se verk av Daniel Buren är museer med samlingar av modern och samtida konst ett bra ställe att börja. I Paris har både Musée d'Art Moderne de la Ville de Paris och Musée National d'Art Moderne (Centre National d'Art et de Culture Georges Pompidou) relevanta samlingar. Andra europeiska museer är Koninklijk Museum voor Schone Kunsten (Antwerpen), Neue Nationalgalerie (Berlin) och Staatsgalerie (Stuttgart). Utanför Europa kan man vända sig till Art Gallery of New South Wales (Sydney) och Art Gallery of Ontario (Toronto). Observera att även om dessa museer äger verk av många konstnärer finns det ingen garanti för att specifika verk av Buren visas vid ett givet tillfälle. Kontrollera respektive institutions webbplats för aktuell utställningsinformation och tillgång till samlingarna. Vissa museer kan kräva bokad tid för att visa verk som inte är utställda för tillfället.

Daniel Buren, född 1938^[1], är knuten till fransk konceptkonst. Hans grafiska blad innehåller ofta hans kännetecken: vertikala ränder. Han återskapar dessa ränder i olika miljöer och utforskar hur sammanhanget formar innebörden. I oktober 1970 skapade Buren en installation i New York med papper med omväxlande färgade och vita vertikala ränder, var och en 8,7 cm bred. Dessa randiga papper sattes upp på väggar, butiksfasader och skyltar, både inomhus och utomhus. Uppsättningen varierade dagligen och var godtycklig. Burens konst ifrågasätter ofta konstens natur och presentation. Ett exempel är *Essai Hétéroclite: Les Gilets* (1981), västar av sidentaft med omväxlande vita och färgade ränder. Museivakter bar dessa västar under en utställning på Stedelijk Van Abbemuseum i Eindhoven. Västarna fungerade som visuella verktyg, vägledde betraktaren och bröt mot konventionella sätt att se på konsten. De introducerade konsten för publiken samtidigt som de störde den. Buren liknade *Les Gilets* vid ett postulat inom museet, ett visuellt element som tillhör formens språk.

Daniel Buren är en viktig gestalt inom konceptkonsten, eftersom han konsekvent använder vertikala ränder för att ifrågasätta konstens natur och sammanhang. Sedan 1960-talet har ränderna fungerat som hans kännetecken på olika platser och material, bland annat flaggor, segel och väggar. Verken samspelar ofta med omgivningen. Ett tydligt exempel är *Two Levels* (1985), en stor installation på Cour d’Honneur vid Palais-Royal i Paris. Svart- och vitränderade marmorpelare står i en strikt följd och för en dialog med den befintliga arkitekturen. Buren ägnar sig också åt institutionell kritik. År 1981 formgav han randiga västar (*Les Gilets*) åt museivakter. De störde besökarnas blick och ifrågasatte museets sätt att presentera konst. På liknande sätt består serien *Cabane Eclatee* av isärtagna hyddkonstruktioner med geometriska utskärningar, projicerade på museiväggar. Verken undersöker förhållandet mellan konst, arkitektur och museets sammanhang. Genom att konsekvent använda sina karakteristiska ränder utmanar Buren konstens formella villkor och får betraktaren att ompröva dess definition och funktion.

Daniel Buren är känd för att använda lodräta ränder, vanligen 8.7 cm breda, som ett återkommande inslag i verken. Han applicerar ränderna på olika material och ytor, både inomhus och utomhus. Till en början målade han på material som flaggor, segel, stentrappor och väggar. 1970 använde han randigt papper i färg och vitt, som han satte upp på väggar, skyltfönster och reklamtavlor i New York. Senare skapade Buren storskaliga skulpturala installationer, som *Two Levels* (1985) i Palais-Royal i Paris, med kolonner byggda av svarta och vita marmorremsor. Han formgav också randiga västar i tyg (*Essai Heteroclite: Les Gilets*) åt museivakter, både som logotyp och för att störa museirummet. I serien *Cabane éclatée* bygger han rektangulära strukturer med geometriska utskärningar som projiceras på museets innerväggar och bildar en teckning som sprängts ut i rummet. Buren gör ofta förberedande teckningar inför varje *Cabane éclatée* och anpassar verket till museets arkitektur.

Daniel Buren förknippas med en tendens att använda fenomen som uppfattas utanför synsinnet, något som även märks hos Marcel Duchamp, Jackson Pollock och Ad Reinhardt. Burens randiga verk, där vitt ofta växlar med en färg, får sin betydelse av sammanhanget. Konsten ifrågasätter betydelsen av fysiska och mentala strukturer, både påtagliga och immateriella. En randig fana av Buren som visades på Guggenheim Museum 1971 väckte kontrovers. Vissa konstnärer ansåg att den skymde sikten mot deras verk. Den randiga duken förkroppsligade två sidor av hans kritiska projekt: ett angrepp på modernistiskt måleri och på Duchamps ready-made. Randen parodierar måleriet men visar inget annat än sin egen avbild. Buren bildade gruppen B.M.P.T. tillsammans med Olivier Mosset, Michel Parmentier och Niele Toroni. Gruppen intog en materialistisk ståndpunkt och avvisade idén om konst som illusion. Burens verk ifrågasätter fysiska och mentala strukturer inom historia, politik, arkitektur och sociala institutioner. Kritiker har beskrivit Buren som del av en första generation som utvecklade metoder för att blottlägga det modernistiska konstmuseets ideologiska funktion. I gruppen ingick också Hans Haacke, Michael Asher och Marcel Broodthaers. Konstkritiker och konsthistoriker gav dem i efterhand beteckningen institutionell kritik.

Daniel Burens konstnärliga förhållningssätt har sitt ursprung i minimalismen, samt hos särpräglade gestalter som Marcel Duchamp, Jackson Pollock och Ad Reinhardt. Burens verk ägnar sig ofta åt institutionell kritik och undersöker förhållandet mellan konsten och dess sammanhang. Hans 20 x 10 meter stora randiga banderoll, som visades på Guggenheim 1971, förkroppsligar hans kritiska projekt. Den var avsedd som en attack mot det modernistiska måleriet och en kommentar till Duchamps readymades. Burens konsekventa användning av ränder, i varierande färgkombinationer, parodierar måleriet. Randen är sin egen verklighet snarare än en representation av den. Som ett prefabricerat föremål påminner den om Duchamps blottläggande av konstens beroende av institutionellt stöd. Burens avsikt var att avslöja det 'skal' i vilket den skyddas.

Daniel Buren är känd för sina omväxlande färgade och vita vertikala ränder, 8,7 cm breda, som han har applicerat på en mängd olika ytor och miljöer sedan 1960-talet. Ett av hans mest omdiskuterade verk är *Two Levels*, skapat 1985 för Cour d'Honneur vid Palais-Royal i Paris. Installationen består av kolonner byggda av svart- och vitrandig marmor, uppställda i en enhetlig sekvens. Verkan av *Two Levels* är nära knuten till sin omgivning, eftersom Burens konst samspelar med den befintliga arkitektoniska miljön. Ett annat betydande verk är *Essai Heteroclite: Les Gilets* (1981), där museivakter bar västar av sidentaft med omväxlande vita och färgade ränder. Dessa västar bröt mot museimiljön och utmanade traditionella föreställningar om konstpresentation. Buren experimenterade även med randigt tyg i verk som *Seven Ballets for Manhattan* (1973) och *Toile/Voile* (1975). Burens serie *Cabane Eclatee*, som inleddes med *Cabane no. 0* 1975, omfattar arkitektoniska strukturer med geometriska utskärningar projicerade på museets väggar. Dessa verk utforskar vidare teman kring institutionskritik och förhållandet mellan konsten och dess arkitektoniska kontext.

Daniel Buren förknippas med fransk konceptkonst. Hans verk använder ofta vertikala ränder, ett kännetecken som han återgett i många miljöer. År 1970 förekom ränderna på väggar, skyltfönster och annonstavlor i New York. Han använde dem också på flaggor, segel, stentrappor och väggar. Installationerna samspelar ofta med den befintliga arkitekturen. Ett exempel är *Two Levels* (1985), en skulptural installation på Cour d’Honneur vid Palais-Royal i Paris. Den består av svart- och vitränderade marmorpelare i en strikt, enhetlig följd. Buren har sagt att målningarna inte är plastiska objekt utan pekar ut och kritiserar, särskilt sin egen tillkomstprocess. Han vill tona ned objektets betydelse och formella frågor, en tendens med rötter i minimalismen och hos gestalter som Duchamp och Pollock.