Var du kan se Fausto Melotti

Fausto Melottis skulpturer och andra verk finns i många privata samlingar, varav många ligger i Milano. Till exempel äger Melotti-samlingen i Milano La casa dell'orologiaio (”Urmakarens hus”, 1960^[1]). Marta Melotti, också i Milano, äger II viaggio (1961), samt halsband från omkring 1950 och prototyper för broscher från 1959–60. Andra privata samlingar i Milano har verk som Alu tome presto stridono i venti, misti alia fredda pioggia autunnal... (1966) och Uomini (1966). Andra privata samlingar finns på andra platser; en i Norara har Sol6 coi cerchi (1944), och en annan i Km. Neu har Josephine Baker (1962). Cristina Melotti i New York äger Le mam (1947).

Fausto Melotti, född i Rovereto 1901^[1], är känd för sin skulptur och keramik, men han skapade också tryck. Han utbildade sig först i fysik, matematik och musik innan han studerade skulptur vid Accademia di Brera i Milano. År 1935^[1] hade Melotti sin första separatutställning med abstrakta skulpturer på Galleria del Milione i Milano. Dessa verk, ofta uppbyggda av gips eller metall, strukturerades kring det gyllene snittet och musikalisk kontrapunkt. Utställningens misslyckande fick honom att arbeta som keramiker och skapa skulpturer endast på beställning. Efter 1945 rörde sig hans konstnärskap bort från den geometriska abstraktionen. Under 1960-talet skapade han skulpturer av trådnät och tyg, vilket införde ett kinetiskt inslag. Exempel på hans skulpturala verk är "Il viaggio (Resan)," "Reti (Nät)" och "Josephine Baker." Hans skulpturer innehåller ofta mässing, brons och målat trä. Han fick erkännande sent i karriären och mottog Premio Rembrandt 1973 och Feltrinellipriset för skulptur 1976. Melotti dog i Milano 1986^[1].

Fausto Melottis skulpturer och keramik är betydelsefulla för sitt nyskapande förhållningssätt till form och material. Melotti arbetade inledningsvis med keramik under 1940^[1]- och 1950-talen och skapade både små skulpturer och funktionella föremål, och rörde sig mellan abstraktion och figuration. Han samarbetade med Gio Ponti om projekt som Alitalias terminaler i Milano och New York 1954, där de använde blå och vita keramikplattor. Melottis keramiska arbete betraktas som ett uttryck för ”tyst sökande och inre bearbetning”. Även om han behandlade keramiken som en lek gav denna period honom möjlighet att utveckla den nyskapande kraft som senare syns i hans skulptur. Efter 1960 återvände Melotti till skulpturen och använde andra material, bland annat mässing och brons. Hans skulpturer från 1960-talet omfattar verk som ”Josephine Baker” (1962), ”The Journey” (1961) och ”Oh How Quickly the Winds Screech” (1966). Dessa verk visar hans utforskning av form och rum, samt hans förmåga att förena konstnärlig inspiration med de valda materialens egenskaper.

Fausto Melotti föddes i Rovereto 1901^[1]. Han utbildade sig till ingenjör, men studerade även skulptur vid Accademia di Brera i Milano. Hans tidiga abstrakta skulpturer från 1930^[1]-talet använde material som gips eller metall. Dessa konstruktioner var ordnade efter det gyllene snittets proportioner och musikaliska geometrier. Efter ett svalt mottagande arbetade Melotti i tjugo år som keramiker. Han skapade små skulpturer och funktionella föremål, och samarbetade med Gio Ponti om stora beställningar med blåvita keramikplattor. Han vann priser för sin keramik under 1950-talet. Melotti återvände till skulpturen på 1960-talet och övergav keramiken. Hans verk från denna period använde ofta fint trådnät och tyg. Han arbetade också i mässing och brons; exempel är Josephine Baker (1962), The Journey (1961) och Nets (1961).

Fausto Melottis inflytande syns i Leoncillo Leonardis konstnärskap, särskilt i Leoncillos expressiva förhållningssätt till keramik. Både Melotti och Lucio Fontana utforskade under 1950^[1]-talet en förening av konst och hantverk, en debatt som även omfattade arkitekturen. Melottis tidiga karriär förde honom samman med rörelsen Abstraction-Création i Paris. Han förespråkade att föra in italiensk konst och arkitektur i dialog med den europeiska avantgardekonsten, som en motvikt till nationalistisk kulturpolitik. Hans abstrakta skulpturer, fria från föreställande element, var ordnade efter det gyllene snittets proportioner och musikaliskt kontrapunkt. Efter att hans utställning 1935 fick ett kritiskt fiasko arbetade Melotti som keramiker och producerade figurativa beställningsverk, som basreliefer till Marcello Piacentinis Palazzo della Giustizia i Milano (1937-39). Han skapade även figurgrupper till Esposizione Universale Roma (EUR '42), ett projekt som avbröts av kriget. Melottis verk inspirerades av musikaliskt kontrapunkt, och hans senare skulpturer inkorporerade nät och tyg, vilket tillförde ett kinetiskt inslag.

Fausto Melottis konstnärliga utveckling omfattade flera influenser. Han studerade för Adolfo Wildt vid Accademia di Brera i Milano, där han träffade Lucio Fontana, som blev en livslång vän. Melotti stödde, tillsammans med Fontana och andra, rörelsen Abstraction-Création i Paris. De ville förena italiensk konst och arkitektur med den europeiska avantgardekonsten, som en motvikt till fascistregimens nationalistiska kulturpolitik. Carlo Belli, Melottis kusin, var teoretiker och anhängare av gruppen. Musikalisk kontrapunkt inspirerade Melottis arbete. Hans abstrakta skulpturer, utan föreställande inslag, ordnades efter det gyllene snittets proportioner och kontrapunktens formella geometrier. Inom keramiken kan Melotti ses som en efterföljare till Gio Pontis konstnärliga vision. Det fanns många kopplingar mellan Melotti och Fontana, utöver deras ömsesidiga aktning och respekt; de delade en kärlek till keramik.

Fausto Melotti, född i Rovereto 1901^[1], var en italiensk konstnär känd för sin skulptur och keramik. Han studerade fysik och matematik i Pisa, därefter elektroteknik i Milano. Han studerade även musik. Senare skrev han in sig vid Accademia di Brera i Milano, där han träffade Lucio Fontana, som blev en livslång vän. År 1935^[1] hade Melotti sin första separatutställning med abstrakta skulpturer på Galleria del Milione i Milano. Dessa konstruktioner, gjorda av gips eller metall, var ordnade efter det gyllene snittets proportioner och musikaliskt kontrapunkt. Utställningen blev ett kritiskt misslyckande, och Melotti arbetade därefter som keramiker. Han skapade även skulpturer på beställning, för det mesta figurativa verk. Efter andra världskriget skapade Melotti Små teatrar: flerfärgade terrakottakonstruktioner. Under 1950-talet vann han priser för sin keramik, bland annat guldmedaljer från Prag och München. Hans verk från 1960-talet använde fint metallnät och tyg. Dessa skulpturer visades inte förrän 1967, men han fick snart kritisk framgång. Exempel på hans verk är Josephine Baker (1962), Urmakarens hus (1960) och Resan (1961). Melotti dog i Milano 1986^[1].

Fausto Melotti (1901^[1]–1986^[1]) stödde rörelsen Abstraction-Création och undertecknade 1935^[1] i Turin manifestet för *Prima mostra collettiva d'arte astratta italiana*. Gruppen ville föra italiensk konst och arkitektur i dialog med den europeiska avantgarden och motverka nationalistisk kulturpolitik. Carlo Belli, teoretiker och förespråkare för gruppen, var Melottis kusin. Melotti var även knuten till Galleria del Milione i Milano, där han 1935 hade sin första separatutställning med abstrakta skulpturer. Konstruktionerna i gips eller metall utgick från det gyllene snittets proportioner och den musikaliska kontrapunktens geometri. Efter att utställningen mötts av kritiska reaktioner arbetade Melotti som keramiker och skapade skulpturer på beställning. Han ägnade sig åt keramik i nästan tjugo år. Under 1940-talet gjorde han små skulpturer och bruksföremål som rörde sig mellan det abstrakta och det föreställande. Efter tjugo år med keramik återvände han på 1960-talet till skulptur i andra material.