Var du kan se Bernhard Strigel

Bernhard Strigel (ca 1460–1528^[2]) var en tysk målare från senare gotik och tidig renässans. Han var huvudsakligen verksam i Memmingen, Schwaben, en fri riksstad som numera ligger i Bayern. Många av Strigels målningar finns i tyska samlingar. Kunsthistorisches Museum i Wien äger flera porträtt, bland annat av kejsar Maximilian I. Alte Pinakothek i München förvarar Strigels mest kända verk, den storskaliga altartavlan som beställdes för S:t Martinskyrkan i Memmingen. Denna altartavla, skapad omkring 1520^[2], skildrar scener ur Jungfru Marias liv och Kristi lidandehistoria. Andra verk av Strigel finns på Germanisches Nationalmuseum i Nürnberg och på Staatsgalerie i Stuttgart. Vissa exempel finns även i internationella samlingar. National Gallery i London äger till exempel ett porträtt av en man som tillskrivs Strigel. Dessa olika platser erbjuder möjligheter att se bredden i Strigels konstnärliga produktion, särskilt hans porträtt och religiösa målningar.

Bernhard Strigel (1460/61–1528^[2]) var en tysk målare från senmedeltiden och tidig renässans. Även om han är mest känd för sina målningar, särskilt porträtt och religiösa scener, finns det lite information specifikt om hans grafik. Boomen inom grafisk konst inträffade under Strigels karriär. Framställning och spridning av tryck expanderade kraftigt under renässansen. Träsnitt och gravyrer blev allt vanligare, och konstnärer som Dürer skaffade sig avsevärd förmögenhet genom tryckförsäljning. Strigels huvudsakliga fokus tycks dock ha legat på måleri för aristokratiska uppdragsgivare. Han arbetade för kejsar Maximilian I och skapade andaktstavlor och porträtt av den kejserliga familjen. Detta tyder på att grafik kanske inte var en central del av hans konstnärliga produktion. Forskningsmaterialet fokuserar på Strigels teckningar och målningar. Det är möjligt att Strigel skapade förlagor som senare utfördes som tryck av andra, men vidare undersökning skulle krävas för att bekräfta denna sida av hans verksamhet.

Bernhard Strigel (cirka 1460–1528^[2]) var en schwabisk målare verksam under övergången mellan gotik och renässans. Han är betydelsefull för sina bidrag till porträttkonsten och den religiösa konsten i södra Tyskland. Strigels betydelse ligger i hans förmåga att förena traditionella tyska konststilar med nya italienska renässansinfluenser. Han är känd för sina porträtt av medlemmar i den habsburgska kejsarfamiljen och andra framstående personer, vilka ger inblick i tidens utseende och mode. Hans porträtt kännetecknas av sin uppmärksamhet på detaljer och realistiska skildring av modellerna. Utöver porträttkonsten skapade Strigel religiösa verk, bland annat altartavlor och panelmålningar. Dessa verk visar ofta känsla för färg och komposition. Hans konstnärskap ger värdefull information om den konstnärliga och kulturella miljön i södra Tyskland under en period av förändring. Strigels eftermäle vilar på hans skicklighet som porträttmålare och hans roll i att introducera renässansidéer i tysk konst.

Bernhard Strigel skapade småskaliga glasmålningspaneler med tekniker hämtade från monumentala kyrkfönster. Dessa paneler hade ofta formen av rundlar, treblad och fyrblad. Strigel använde blyinfattade paneler eller pottmetallglas, och kombinerade klart glas, pottglas (antikt glas i en enda färg) och överfångsglas (klart glas belagt med ett tunt skikt av djup färg). Färgskiktet kunde slipas bort eller etsas med syra för att avslöja det klara glaset därunder, vilket var användbart för att skildra vapensköldar eller klädmönster. Glasbitarna målades på framsidan med glasmålningsfärg i svart och brunt, applicerad som laveringar och linjer. En grävlingshårspensel kunde användas för att skapa stänkeffekter. Från slutet av 1400-talet användes en trådborste för att skrapa fram ljuspunkter ur laveringarna. Högdagrar kunde skapas med en nål, en pinne eller penselns ände. Baksidan bearbetades med silverbets eller gult bets för att skapa genomskinliga gula toner, ofta använda för glorior, hår och kläder. Sanguine, en rödbrun emalj, applicerades ibland på baksidan för att ange hudtoner. Efter bränningen höll blyremsor samman glasbitarna. Han arbetade även i grisaille, och målade på en enda bit klart glas med svart, grått och brunt glasmålningsfärg på framsidan, samt gult bets, och ofta sanguine, på baksidan.

Bernhard Strigels inflytande syns tydligast i verk av konstnärer inom Donauskolan. Dessa konstnärer, verksamma i början av 1500^[2]-talet, omfattar Wolf Huber och Albrecht Altdorfer. En teckning vid universitetsbiblioteket i Erlangen tillskrivs dock ibland Strigel, baserat på jämförelser med bakgrunderna i hans paneler. Andra forskare har jämfört den med verk av Mästaren av Husboken. Under denna period utövade även Albrecht Dürer ett starkt inflytande på andra konstnärer. Hans Baldung Grien, Hans von Kulmbach och Georg Pencz efterliknade alla Dürers grafiska stil. Erhard Schon, som producerade över 1 200 bokillustrationer, påverkades också av Dürer. Andra konstnärer som kom under Dürers inflytande är Hans Leu, Hans Dürer, Nicholas Glockendon, Hans Plattner, Hans Springinklee och Wolf Traut.

Bernhard Strigels konstnärliga utveckling ägde rum i en miljö präglad av flera andra konstnärer. The Master WB, verksam i Frankfurt, och en mästare från Bodensjön, som skapade *Bishop Hugo van Landenberg* i Karlsruhe (daterad 1502^[2]), är exempel på konstnärer vars verk kan jämföras med Strigels. Gertrud Ottos monografi från 1964 godtog dock attribueringen utan invändningar. Ludwig Baldass jämförde i *Oberrheinische Kunst* (1926/7) Strigel med Housebook Master och hänvisade särskilt till gruvscenen på folio 35a i Housebook. Alan Shestack komplicerade bilden ytterligare i en artikel i *Master Drawings* från 1966, där han tog upp paneler av Master LCz i samband med Strigels influenser. Hänvisningarna tyder på ett komplext nät av konstnärliga kontakter och influenser under Strigels tid.

Det är svårt att peka ut ett enda verk som Bernhard Strigels mest kända. Han var verksam som målare i Memmingen, Schwaben, från omkring 1490 till 1520^[2], och arbetade för den tysk-romerske kejsaren Maximilian I. Strigel kom från en konstnärsfamilj; hans far var målare, och hans son och brorson blev också målare. Hans konst rörde sig från den sengotiska stilen mot renässansstilen. Bland hans betydande verk finns flera porträtt av medlemmar av Maximilians habsburgska kejsarfamilj. Dessa omfattar porträtt av Maximilian I, hans son kejsar Maximilian, och hans sonson den blivande kejsar Karl V. Strigel skapade även religiösa målningar, som högaltaret i Memmingen.

Bernhard Strigel (cirka 1460-1528^[2]) var en tysk målare från sengotiken och tidiga renässansen. Han förknippas med Donauskolan, en krets av konstnärer verksamma i Bayern och Österrike. Strigels tidiga verk visar inflytande från nederländskt måleri, särskilt i hans detaljrikedom och realistiska återgivning av texturer. Senare införlivade han italienska renässanselement i sin stil, som klassiska motiv och en större betoning på perspektiv. Detta syns tydligt i hans porträtt och religiösa målningar, som ofta har eleganta gestalter och harmoniska kompositioner. Strigels beskyddare inkluderade kejsar Maximilian I, för vilken han målade porträtt och släktträdsverk. Han skapade också altartavlor och andra religiösa verk för kyrkor och kloster i södra Tyskland. Hans konst representerar en övergång från sengotiken till renässansen och förenar traditionella tyska element med nya italienska influenser. Han betraktas som en av de viktigaste konstnärerna i regionen under sin tid.