Var du kan se Mickalene Thomas

Mickalene Thomas verk har visats i många utställningar. HOME, ett svartägt konstrum i London som fotografen Ronan Mckenzie öppnade i november 2020, stöder BIPOC-konstnärer och kvinnliga konstnärer och fungerar som galleri, bibliotek, arbetsplats och mötesplats. HOME ordnar olika utställningar och evenemang, bland annat filmkvällar, middagsklubbar, konstnärssamtal, verkstäder, portföljgranskningar, musikframträdanden och kroki. HOME har dessutom samarbetat med lokala välgörenhetsorganisationer och sociala organisationer. Conceptual Fade, ett projekt som konstnären Tiona Nekkia McClodden startade, är till hälften galleri och till hälften referensbibliotek och vill fördjupa förståelsen för svart konst och tänkande. Galleriets lokaler erbjuder en intim tillflyktsplats och möjlighet att möta verk av svarta bildkonstnärer, författare, musiker och formgivare från olika generationer. McCloddens personliga bibliotek, med bland annat monografier om svarta konstnärer, utställningskataloger och andra närliggande publikationer, är öppet för forskning.

Mickalene Thomas tryck, liksom många samtida konstnärers, finns på en varierad marknad. En del är konstnärliga upplagor, medan andra har en mer kommersiell inriktning; det är värt att undersöka marknaden för att avgöra kategorin. Konstnärliga tryck säljs ofta via specialiserade tryckgallerier, exklusiva inredningsbutiker och konstgallerier. Kommersiella tryck kan hittas i ramaffärer, möbelbutiker och andra butiker. Thomas kan skapa originaltryck, offsetreproduktioner eller giclée-tryck. Var och en har olika framställningsmetoder. Originaltryck, som träsnitt, framställs för hand av konstnären. Offsetreproduktioner skapas med fotokemiska metoder. Giclée-tryck framställs med bläckstråleteknik. Duktransferer, där bilden överförs till duk, är också ett alternativ. Vid samlande av tryck är det också viktigt att förstå upplagesystemet. Upplagornas storlek och numrering kan variera kraftigt och påverka värdet.

Mickalene Thomas kombinerar olika material och tekniker. Hon grundar ytor med exempelvis PVA-lim eller kaninhudslim innan hon lägger på en oljebaserad grundfärg. Hon kan också använda akrylpigment eller tonad gesso för att färga grunderingen, antingen som ett jämnt slöjlikt skikt eller fläckigt. Hon målar på både uppspänd och grundad duk. Thomas målar också på fotografiska underlag. Sedan 1800-talets senare del har konstnärer målat över fotografier med oljefärg, anilinfärger, akvarell och pastell. Inför arbetet kunde ytan täckas med ett förberedande lager gelatin för oljefärg eller schellack för akvarell och pastell. Konstnärens val styrs av experimenterande, en allmän förståelse för blandmedier och viljan att nå estetiska eller intellektuella mål.

Det är svårt att peka ut specifika konstnärer som direkt påverkats av Mickalene Thomas. Den konsthistoriska kontexten antyder dock vissa bredare samband. Konstnärer positionerar sig ofta inom en tradition, antingen genom att hylla föregångare eller utmana etablerade budskap. Tillgången till fotografiska reproduktioner gör det möjligt för konstnärer att omarbeta konsthistorien och placera sig själva i kanon, genom att aktivt bearbeta bilder snarare än att passivt konsumera dem. Vissa konstnärer förhåller sig till det förflutnas konst genom att skapa uppdaterade versioner av äldre verk. Duane Michals ”The Annunciation” (1969) refererar till exempel till Gentaltaret (1432). Kerry James Marshalls ”School of Beauty, School of Culture” (2012) anspelar på Hans Holbein den yngres ”The Ambassadors” (1533). Lynette Yiadom-Boakye, av ghanansk härkomst, uppmärksammade övervikten av vita ansikten i konsthistorien och började måla fiktiva porträtt av svarta personer. Hon placerade dem i poser hämtade från traditionella vita konsthistoriska sammanhang.

Mickalene Thomas hämtar inspiration från en rad influenser. Matisse framstår som en särskilt viktig gestalt. Hans inflytande på amerikansk konst omfattar hans bruk av centrifugal helhetskomposition, rumsdefinierande färg, skarp abstraktion från naturen (särskilt i hans pappersklipp), att göra det dekorativa kraftfullt samt att använda svart som både färg och ljus. Matisses verk, särskilt pappersklippet La Vague, gav en förebild för att formge med tomrum eller mellanrum snarare än positiva former. Vissa konstnärer använde Matisses ytorienterade figurativa arbete för att kringgå den abstrakta expressionismen. Trots skilda reaktioner på Matisse uttrycker många konstnärer beundran för honom. Andra influenser är Kandinsky, Cézanne, Delaunay, Picasso och kubismen. Även Mondrians verk tycks ha varit betydelsefullt.

Det är svårt att peka ut ett enskilt ‘mest berömt’ verk av Mickalene Thomas, eftersom hennes ryktbarhet bygger på en kombination av faktorer. Dessa inkluderar hennes säregna konstnärliga stil, som innefattar djärva mönster och strasstenar, samt hennes fokus på att porträttera svarta kvinnor på ett sätt som utmanar konventionell representation. Thomas verk utforskar ofta teman som identitet, skönhet och kvinnors representation inom konsthistorien och populärkulturen. Några av hennes mest kända verk är porträtt av Michelle Obama och Eartha Kitt. Thomas konstnärskap sträcker sig bortom porträtt; hon skapar också collage och mixed media-verk som berör idéer om svart kultur, kvinnlighet och blicken. Hennes konst uppmanar betraktaren att fundera över representationens komplexitet och de maktdynamiker som är inbyggda i bildskapandet.

Mickalene Thomas växte fram som konstnär under en period av pluralism, då konstnärer kände sig fria att blanda olika stilar och kulturella strömningar. Denna era, ibland kallad postmodernism, inleddes omkring 1970. Den innebar att konstnärer utmanade delar av modernismen och ifrågasatte antaganden om konst. Thomas är mest känd för sina porträtt sammansatta av glittersten, akryl och emalj. Hon skildrar ofta svarta kvinnor i hemmiljöer, med inspiration från populärkultur och konsthistoria. Thomas konstnärskap behandlar också teman som identitet, skönhet och representation. Andra konstnärer från denna period är Kerry James Marshall, som skildrar historien om det amerikanska samhället efter medborgarrättsrörelsen. Hans målningar frammanar 1960-talets utopiska förhoppningar. På liknande sätt började gestalter som Keith Haring som gatukonstnärer i New York och skapade tecknade figurer rotade i populärkulturen. Jenny Savilles ofördelaktiga självporträtt kommenterar samtidens fixering vid kroppen.

Mickalene Thomas är känd för sina målningar som ofta skildrar afroamerikanska kvinnor i hemmiljöer. Dessa verk innehåller ofta strasstenar, akrylfärg och emalj, vilket skapar texturerade, visuellt stimulerande ytor. Thomas konst utforskar teman som skönhet, identitet, sexualitet och representation, och hämtar ofta inspiration från konsthistoria och populärkultur. Hon återtar och omdefinierar bilder av svarta kvinnor och utmanar stereotypa skildringar. Hennes motiv är vanligtvis självsäkra, kraftfulla och medvetna om sig själva, och konfronterar betraktaren direkt. Även om måleriet är centralt i hennes praktik arbetar Thomas också med fotografi, collage och installation. Hennes fotografiska porträtt liknar hennes målningar och använder iscensatta miljöer och utsmyckningar för att skapa slående kompositioner. Hon har fått erkännande för sitt nyskapande sätt att arbeta med porträttkonst och sitt bidrag till samtidskonsten.