Detta verk från 1907 av Paula Modersohn-Becker är ett kraftfullt exempel på tidig tysk expressionism och använder tjock impasto och förenklade former för att omtolka en biblisk berättelse.

Paula Modersohn-Becker målade Den barmhärtige samariern 1907, det sista året av hennes liv. Detta verk visar hennes avvikelse från Worpswede-kolonins naturalistiska traditioner, och rör sig istället mot en förenklad, expressiv form av representation. Kompositionen är strukturerad kring ett centralt träd, som fungerar som ett vertikalt ankare för figurerna som samlats under det. Modersohn-Becker använder en tung impasto-teknik, där färgen appliceras i tjocka, taktilt kännbara lager som ger ytan en skulptural kvalitet. Det berättande motivet, hämtat från den bibliska liknelsen, behandlas med en medveten brist på konventionell sentimentalitet. Figurerna är återgivna med blockiga, förenklade anatomier, vilket återspeglar inflytandet från Paul Cézanne och verken av Paul Gauguin, vilka hon båda studerade under sin tid i Paris. Färgpaletten är jordnära, dominerad av djupa bruna, ockra och dämpade gröna toner, punkterade av takets skarpa röda färg och frukten i trädet. Till skillnad från sin tids akademiska målare prioriterade Modersohn-Becker formens känslomässiga vikt framför anatomisk precision. Rummet är tillplattat, vilket skapar en dekorativ, nästan primitiv effekt som riktar betraktarens uppmärksamhet mot interaktionen mellan figurerna. Åsnan, placerad nära trädet, fungerar som ett tyst vittne till scenen. Denna målning är representativ för hennes sena stil, där hon försökte fånga den mänskliga upplevelsens essens genom reducerade former och en rå, direkt applicering av pigment. Hennes verk förblir ett betydande exempel på tidig tysk expressionism, som visar ett tydligt brott med artonhundratalets konstnärliga konventioner.