Ett klassiskt allegoriskt verk av George Frederick Watts, som föreställer en person med ögonbindel som lyssnar på den sista strängen på en lyra.

George Frederick Watts färdigställde denna version av Hoppet 1886. Den föreställer en ensam kvinnofigur sittande på en himmelsglob, med ögonen bundna av en trasa. Hon lutar sig över en lyra, som endast har en enda sträng kvar. Kompositionen förlitar sig på en dämpad, atmosfärisk färgpalett, där blå och grå toner dominerar bakgrunden, vilket antyder ett tomrum eller en skymningshimmel. Figuren är draperad i enkla, flödande klädesplagg som smälter in i den omgivande dimman. Watts avsåg att verket skulle fungera som en allegori. Ögonbindeln representerar oförmågan att se framtiden, medan lyran symboliserar musikens och harmonins uthållighet trots motgångar. Den ensamma strängen antyder att även när mycket har förlorats, finns något kvar. Målningen undviker skarpa kanter eller högkontrastbelysning, och föredrar en mjuk, sfumato-liknande applicering av färg som ger motivet en eterisk kvalitet. Denna teknik riktar betraktaren mot figurens känslomässiga tillstånd snarare än de fysiska detaljerna i miljön. Denna specifika version är en av flera iterationer som Watts producerade. Den finns i Tates samling, efter att ha skänkts av konstnären till nationen. Verket återspeglar det viktorianska intresset för moraliska och filosofiska teman, och rör sig bort från den strikta realismen från tidigare decennier mot ett mer subjektivt, symboliskt förhållningssätt till måleri. Figuren är isolerad, men hennes hållning förmedlar en känsla av tyst koncentration. Genom att fokusera på handlingen att lyssna på den sista strängen, inbjuder målningen till reflektion över optimismens natur inför begränsningar. Bristen på en tydlig horisontlinje eller jordiska markörer förstärker motivets universella, tidlösa kvalitet.