Var du kan se Cornelis Norbertus Gijsbrechts

Verk av Cornelis Norbertus Gijsbrechts finns i flera europeiska samlingar, bland annat i Danmark, Tyskland och Sverige. Statens Museum for Kunst (Danmarks nationalgalleri) i Köpenhamn har flera målningar, däribland exempel på trompe-l'œil och vanitasstilleben. En annan betydande samling finns vid Bayerische Staatsgemäldesammlungen i Tyskland. I Sverige representeras Gijsbrechts av verk i Göteborgs konstmuseum. Samlingarna gör det möjligt att se och studera hans illusionistiska tekniker. Målningarna ger inblick i 1600-talets konstnärliga praktik och tidens kulturella intressen. Att se verken på plats ger en större uppskattning av hans skicklighet.

Cornelis Norbertus Gijsbrechts producerade inga tryck själv. Hans målningar låg dock till grund för tryck av andra konstnärer. Gravyrer av verk av målaren Frans Floris framställdes av Cornelis Cort, Philips Galle och andra. Corts gravyrer efter Floris omfattar Hercules and the Pygmies (1562), The Story of Pluto and Proserpina (1565) och en serie Dygder (1560): Patience, Memory, Temperance, Chastity, Concord, Perseverance, Intelligence och Magnanimity. The Immortal Rewards of Virtue finns i versioner av både Cort (1564) och Galle (cirka 1564). Corts gravyrer publicerades vanligtvis av Hieronymus Cock, medan Galles publicerades av Maarten Peeters. Gravyrerna har olika storlekar, till exempel mäter Dygder-serien omkring 285 x 185 mm, medan Hercules mäter 325 x 465. En förberedande teckning till Memory finns numera i Berlin, och en till Magnanimity finns i en privat samling i Italien.

Cornelis Norbertus Gijsbrechts var en flamländsk målare verksam under 1600-talets andra hälft. Han är känd för stilleben, särskilt trompe-l’œil- och vanitasmålningar. Verken skapar djupillusioner och får betraktaren att tro att de målade föremålen är verkliga 3-dimensionella objekt. Gijsbrechts arbetade som hovmålare åt flera europeiska monarker. Omkring 1668 arbetade han för den danske kungen Frederik III och senare för Christian V. Där skapade han illusionsmålningar till den kungliga samlingen. Ett av verken, *Trompe l’Oeil with Writing Materials*, finns på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Efter sin tid i Danmark arbetade Gijsbrechts en kort period i Sverige. Därefter återvände han till sin hemstad Antwerpen omkring 1680. Målningarna är betydelsefulla för sin tekniska skicklighet och sina illusionistiska egenskaper. Trompe-l’œil-verken är exempel på perceptuella synvillor. De uppmanar betraktaren att ifrågasätta vad avbildning och verklighet innebär. Konsthistoriker analyserar hans vanitasmålningar för deras symbolik: dödskallar, ljus och böcker syftar på livets förgänglighet och jordiska nöjens fåfänglighet. Verken finns i betydande museisamlingar och fortsätter att fascinera dem som intresserar sig för stillebenmåleriets historia.

Utan specifik dokumentation av Gijsbrechts metoder kan vi utgå från de allmänna arbetssätten hos samtida konstnärer, som familjen Brueghel. Jan Brueghel den äldre inledde ofta sina kompositioner med färgade ytor och lade på färgen tunt med tydliga penseldrag. Därefter skissade han enskilda motiv och täckte över de förberedande konturerna med efterföljande arbete. Brueghel använde sedan färgen på ett grafiskt sätt och placerade tunna linjer och små färgfält bredvid varandra. I slutfasen förstärkte han formerna med fina svarta och bruna konturer. Brueghel använde sällan underteckningar, utan föredrog att utveckla kompositionerna utifrån färgade ytor. När han målade ett landskap arbetade han med färgfält, tunt applicerade med tydliga penseldrag. Skumrade nyanser av brunt och grönt, genomskinliga över underlaget, skapade intrycket av naturlig växtlighet. Himlen förberedde han i nästa steg, och målade runt de partier där växtligheten redan var färdig. Rubens och Brueghel använde liknande pigment och medier, i linje med tidens etablerade standarder. Brueghels färghantering var mer tät, vilket passade den detaljerade karaktären i hans stil. Han arbetade ibland med flera målningar samtidigt, så att verken kunde torka i olika stadier.

Det är svårt att peka ut specifika personer som direkt påverkade Cornelis Norbertus Gijsbrechts. Vi kan dock diskutera det konstnärliga och intellektuella sammanhanget under den nederländska guldåldern, och de teoretiska skrifter som formade tidens konstnärer. Carel Fabritius, Gerard Dou och Anthony van Dyck var alla verksamma under Gijsbrechts tid. Samuel van Hoogstraten var konstnär och teoretiker vars skrifter är relevanta. Hans avhandling Inleyding tot de Hooge Schoole der Schilderkonst efterliknade den lärdom som fanns i Johannes Junius bok om antikens konstnärer. Van Hoogstraten betraktade Junius Schilderkonst der oude (Junius egen översättning av sitt verk De pictura veterum från 1637) som en primärkälla. Van Hoogstraten var också bekant med Karel van Manders Grondt, den första teoretiska avhandlingen utgiven på nederländska. Även om van Hoogstraten kritiserade van Manders förhållningssätt som mer inspirerande än didaktiskt, hade han uppenbarligen läst den. Samtida konstnärer uppmuntrades att studera tidigare mästares grafik och teckningar för att stimulera sin egen kreativitet och uppfinningsrikedom.

Cornelis Norbertus Gijsbrechts är mest känd för sina *trompe-l'oeil*-målningar, en stil som är utformad för att lura betraktaren att tro att de målade föremålen är verkliga. Även om det är svårt att peka ut ett enda ”mest kända” verk, är flera av hans målningar särskilt uppskattade och ofta återgivna. Ett känt exempel är ”Letter Rack with Writing Materials” (1668), numera i Statens Museum for Kunsts samling i Köpenhamn. Verket skildrar en trähylla för brev, med olika papper, skrivredskap och sigillack. Illusionen av djup och struktur är så övertygande att betraktaren till en början kan ta målningen för en riktig brevhylla fäst på väggen. Ett annat hyllat verk är ”Painter's Easel with Vanitas Still Life” (cirka 1665), som finns i Los Angeles County Museum of Art. Det föreställer ett målarstaffli med ett stilleben, komplett med symboliska föremål som anspelar på livets förgänglighet. Själva målningen blir en del av illusionen och suddar ut gränsen mellan verklighet och avbildning. Dessa verk visar Gijsbrechts skicklighet i att skapa visuella gåtor som utmanar vår perception.

Cornelis Norbertus Gijsbrechts var en flamländsk målare som arbetade i en stil känd som trompe-l'œil, vilket från franskan betyder ”bedrar ögat”. Detta sätt att skapa bilder syftar till att skapa illusioner av tredimensionalitet på en tvådimensionell yta. Målet är att lura betraktaren att tro att de målade föremålen är verkliga. Gijsbrechts specialiserade sig på en särskild typ av trompe-l'œil kallad ”quodlibet”, en latinsk term som betyder ”vad du vill”. Quodlibeter skildrar vanligen en samling orelaterade föremål, som brev, skrivdon och tryck, arrangerade på ett till synes slumpmässigt sätt. Dessa föremål förefaller ofta vara fästa på en träskiva eller hängande från en vägg, vilket ytterligare förstärker verklighetsillusionen. Även om Gijsbrechts främst förknippas med trompe-l'œil och quodlibeter, kan hans verk också ses som en del av den bredare stillebentraditionen som var populär i Nederländerna och på andra håll under 1600-talet. Hans illusionistiska tekniker utgör en särpräglad och lekfull undergrupp av denna vidare konstnärliga kategori.

Cornelis Norbertus Gijsbrechts var en flamländsk målare verksam under 1600-talets andra hälft, främst känd för sina trompe-l'œil-målningar och vanitasstilleben. Verken skulle lura betraktaren att tro att de målade föremålen var verkliga, tredimensionella objekt. Gijsbrechts arbetade för det danska hovet och blev hovmålare omkring 1668. Många verk beställdes av eller skapades för kungligheter. Motiven omfattade musikinstrument, brev och jaktutrustning, ofta arrangerade på en vägg eller i ett skåp. Det skapade en illusion av djup och verklighet. Ett vanligt motiv var "quodlibet", en samling till synes slumpmässiga föremål som fästs på en tavla. Gijsbrechts skapade också "letter racks". Dessa målningar visade brev, skrivdon och sigill arrangerade som på en trähylla. Verken innehöll ofta symboliska element som påminde betraktaren om livets förgänglighet och dödens oundviklighet. Sådana vanitasmotiv var vanliga i nederländskt och flamländskt måleri under perioden.