En rå, uttrycksfull tuschteckning av den nederländska konstnären Lucebert, som avbildar en förvriden figur i en gestikulativ, spontan stil.

Lucebert, född Lubertus Jacobus Swaanswijk, var en centralfigur i den nederländska efterkrigskonsten. Som poet och målare var han nära förknippad med CoBrA-rörelsen, som prioriterade spontant uttryck och ett förkastande av traditionella estetiska begränsningar. Hans verk har ofta förvridna, groteska figurer som utmanar konventionella uppfattningar om skönhet.

I detta verk, med titeln Zeemeermin (Sjöjungfru), använder konstnären en rå, gestikulativ stil. Figuren är återgiven med tunga, självsäkra tuschstreck som definierar kroppens och stolens konturer. Akvarellanvändningen ger subtila tonala variationer, vilket ger djup åt den annars skarpa, monokroma kompositionen. Subjektet sitter i en stel, nästan obekväm hållning, med överdrivna drag som drar åt karikatyr. Linjeföringen är medvetet oraffinerad, vilket speglar konstnärens intresse för den kreativa handlingens omedelbarhet.

Luceberts förhållningssätt till människokroppen är sällan bokstavligt. Istället använder han figuren som ett kärl för psykologisk spänning. Sjöjungfrun, en mytisk varelse, berövas sin traditionella lockelse och presenteras som en skarp, enskild enhet. Datumet, 77.IX.1, är inskrivet längst ner till vänster, vilket indikerar att verket färdigställdes den första september 1977. Detta verk är karakteristiskt för hans senare produktion, där han fortsatte att utforska teman som mänsklig sårbarhet och absurditet genom ett förenklat, men aggressivt, visuellt språk. Verket förblir ett tydligt exempel på hans förmåga att förmedla komplexa känslomässiga tillstånd med minimala medel, förlitande sig på spänningen mellan tuschet och pappersytan för att fånga uppmärksamhet.