Ett porträtt av Frederic Bazille från 1870, som föreställer en kvinna med en blomkorg i en balanserad, naturalistisk komposition.

Frederic Bazille målade detta verk år 1870, hans sista levnadsår. Det föreställer en ung kvinna placerad bakom en blomkorg, hållande en enda pionkvist. Kompositionen balanserar figuren med de botaniska elementen, vilket skapar en scen som känns både arrangerad och omedelbar. Bazille, en samtida med Monet och Renoir, utforskade ofta skärningspunkten mellan porträttmålning och stilleben. Hans tillvägagångssätt här undviker de romantiserade troper som var vanliga under perioden, och väljer istället en direkt, sober presentation av sitt motiv.

Paletten grundas av de dämpade, neutrala tonerna i bakgrunden och kvinnans enkla vita klädesplagg, vilket låter blommorna med sina varierande färger framträda. Penselföringen är kontrollerad och visar en övergång från den akademiska utbildning Bazille fick i Paris mot de lösare, ljusfokuserade tekniker som skulle definiera impressioniströrelsen. Kvinnans ansiktsuttryck är neutralt, och hennes blick är riktad bort från betraktaren, vilket tillför en känsla av stillhet till duken. Denna målning är ett betydande exempel på Bazilles intresse för den mänskliga figuren i en hem- eller naturmiljö. Den visar hans förmåga att hantera komplexa texturer, från pionernas och tulpanernas mjuka kronblad till den flätade korgen och tyget i huvudduken. Verket är ett tydligt bevis på hans konstnärliga inriktning före hans för tidiga död under fransk-tyska kriget. Genom att placera motivet i en roll som blandar den professionella blomsterförsäljaren med ett mer personligt, kontemplativt porträtt, bjuder Bazille in betraktaren att observera samspelet mellan bukettens organiska former och den mänskliga närvaron. Målningen finns i samlingarna på National Gallery of Art i Washington, D.C.