Ett monumentalt triptyk av Otto Dix, som använder formatet av en religiös altartavla för att dokumentera skyttegravskrigets dystra verklighet.

Otto Dix skapade denna monumentala triptyk mellan 1929 och 1932, med utgångspunkt från sina egna direkta erfarenheter som soldat under första världskriget. Verket antar det traditionella formatet av en religiös altartavla, men ersätter helig ikonografi med skyttegravskrigets dystra verklighet. Vänsterpanelen skildrar soldater som marscherar in i stridens dimma, medan den centrala panelen visar ett öde, förstört landskap fyllt med lik och bråte. Högerpanelen visar en soldat som bär bort en sårad kamrat från blodbadet, och predellan längst ner visar soldater som sover i en skyddsgrop. Dix använder en hård, oförskräckt stil för att dokumentera konfliktens fysiska och psykologiska påfrestningar. Paletten domineras av jordnära toner, grått och blodrött, vilket förstärker känslan av förfall och lidande. Genom att referera till renässansaltartavlors estetik tvingar Dix fram en jämförelse mellan den historiska vördnaden för religiöst martyrskap och det meningslösa förstörelsen i modernt krig. Kompositionen är tät och kaotisk, vilket återspeglar slagfältets desorientering. Figurerna är återgivna med fokus på anatomisk förvrängning och förfall, och undviker all romantiserad skildring av hjältemod. Detta verk är ett primärt exempel på rörelsen Nya Sakligheten, som strävade efter att skildra Weimarrepublikens sociala och politiska förhållanden med kall, analytisk precision. Triptyken fungerar som en visuell dokumentation av det trauma som definierade en generation, befriad från all patriotisk känsla eller förhärligande. Det är en skarp granskning av mänskligt lidande, presenterat med de gamla mästarnas tekniska stringens.