Ett banbrytande verk inom abstrakt expressionism, The Voice, presenterar en enda vertikal "dragkedja" mot ett stort, monokromatiskt fält av benvitt.

The Voice, målad av Barnett Newman 1950, är ett representativt exempel på konstnärens utforskning av "dragkedjan". Detta vertikala färgband, placerat mot dukens högra sida, bryter upp det expansiva, monokromatiska fältet av benvit färg. Newman strävade efter att distansera sig från det gesturala penselarbetet som var vanligt bland hans samtida, och föredrog istället att skapa en känsla av närvaro genom skala och färg. Kompositionen är medvetet sparsam. Genom att reducera de visuella elementen till en enda vertikal linje mot en stor bakgrund, bjuder Newman in betraktaren att engagera sig i verkets fysiska skala. Samspelet mellan dragkedjan och det omgivande fältet skapar en spänning som definierar rummet. Färgen är relativt platt applicerad, vilket undviker den textur som ofta förknippas med amerikansk abstraktion från mitten av seklet. Detta tillvägagångssätt riktar uppmärksamheten mot förhållandet mellan betraktaren och objektet, snarare än konstnärens hand. Newmans verk från denna period förknippas ofta med utvecklingen av Color Field-målning. Han syftade till att skapa en upplevelse som var omedelbar och total, genom att skala bort figurativa bilder för att fokusera på rymdens och ljusets natur. The Voice fungerar som en meditation över seendet. Den benvita ytan har subtila variationer i ton, som blir tydliga vid noggrann inspektion. Den vertikala linjen fungerar som en markör, som förankrar kompositionen samtidigt som den antyder en oändlig utsträckning bortom ramen. Detta verk förblir ett primärt exempel på hur minimala formella val kan generera en specifik rumslig upplevelse, vilket uppmuntrar till en tyst, fokuserad observation av duken.