Ett förfinat exempel på esteticismen är detta porträtt från 1886 av Albert Joseph Moore, som fokuserar på tonal harmoni, klassisk drapering och en lugn, dekorativ komposition.

Albert Joseph Moore skapade Silver 1886, en period då hans arbete rörde sig bort från narrativa ämnen mot ett fokus på formell harmoni. Målningen föreställer en kvinna som sitter i en avslappnad pose, med händerna upphöjda för att ordna håret. Hon bär en genomskinlig, blek klädsel som draperar i mjuka veck, vilket avslöjar inflytandet från klassisk grekisk skulptur på Moores estetik. Kompositionen är noggrant balanserad, med figuren placerad mot en bakgrund av mönstrade textilier och arkitektoniska element som plattar till bildrummet. Moore var en central figur inom den estetiska rörelsen, som prioriterade konstens visuella och sensoriska kvaliteter framför moraliska eller litterära teman. I detta verk antyder titeln i sig en upptagenhet med färg och ton snarare än ett specifikt ämne eller en berättelse. Paletten domineras av kalla, silverfärgade vita, gråa och mjuka rosa toner, som kontrasterar mot det dämpade blåa i det mönstrade tyget bakom den sittande. Införandet av en liten, gyllengul textil längst ner i ramen ger en subtil motvikt till det annars monokroma schemat. Uppmärksamheten på textur är tydlig i återgivningen av tyget, från klänningens skira, lätta material till de tyngre, dekorativa mönstren i bakgrunden. Moores teknik innebär exakt penselarbete som definierar figurens konturer samtidigt som den bibehåller en känsla av stillhet. De arkitektoniska detaljerna, som den räfflade kolonnen som syns till vänster, förstärker de klassiska referenserna som är vanliga i hans senare verk. Detta tryck fångar de delikata tonövergångarna och den lugna, kontemplativa atmosfären som definierar Moores bidrag till det senviktorianska måleriet.