Ett mästerligt 1700-tals pastellsjälvporträtt av Maurice Quentin de La Tour, som fångar konstnären med ett karakteristiskt, underfundigt leende.

Maurice Quentin de La Tour var en mästare på pastellmediet, en teknik som han lyfte till oöverträffade höjder under 1700-talet. Detta självporträtt, ofta kallat 'Självporträttet med tjurögat' (Autoportrait au lorgnon), fångar konstnären i ett ögonblick av informellt engagemang. Han lutar sig framåt, hans uttryck präglas av ett underfundigt, lätt busigt leende som antyder en direkt kontakt med betraktaren. Kompositionen ramas in av ett cirkulärt element, ett grepp som förstärker verkets omedelbara känsla.

La Tour använde pastellens mjuka, pudriga natur för att uppnå anmärkningsvärda texturer, från de fina detaljerna i hans mössa till de subtila ljusnyanserna över hans ansikte. Hans förmåga att återge den psykologiska tillståndet hos sina subjekt var hans främsta styrka, och här riktar han den analytiska blicken mot sig själv. Paletten är återhållsam och förlitar sig på jordnära toner och mjuka övergångar för att modellera formen. Konstnärens hand syns i linjernas gestuella kvalitet, som definierar konturerna av hans jacka och strukturen i hans ansiktsdrag utan att ta till stela konturer.

Detta verk tillhör en period då La Tour etablerade sitt rykte i Paris som den främste porträttmålaren bland den franska eliten. Till skillnad från de formella, stela poser som var vanliga i oljeporträtt under denna tid, visar denna pastell en avslappnad, nästan samtalsliknande kvalitet. Konstnären presenterar sig inte som en avlägsen auktoritetsfigur, utan som en man av intellekt och observation. Den tekniska precision som krävdes för att bevara pastellens fräschör över en sådan yta vittnar om hans skicklighet. Genom att fokusera på samspelet mellan ljus och skugga skapar La Tour en känsla av volym som för fram figuren från bakgrunden, vilket får porträttet att kännas närvarande och levande.