Leonardo da Vincis ofullbordade Hieronymus i ödemarken skildrar helgonet i en botgörande pose. Målningen visar Leonardos anatomiska skicklighet och användning av chiaroscuro.

Leonardo da Vincis ofullbordade målning, Hieronymus i ödemarken, ger en inblick i konstnärens arbetsmetoder och hans behärskning av anatomi och chiaroscuro. Målningen, som härstammar från Leonardos första milanesiska period (ca 1483-1499), skildrar Hieronymus, en kristen teolog och bibelöversättare, i en botgörande pose i en stenig, ödslig miljö. Hieronymus knäböjer, hans blick riktad mot ett krucifix (nu förlorat) som antyds av hans uttryck. Hans magra, muskulösa kroppsbyggnad är återgiven med minutiös detaljrikedom, vilket återspeglar Leonardos anatomiska studier. Kompositionen kännetecknas av ett pyramidalt arrangemang, ett kännetecken för renässanskonsten, där Hieronymus figur bildar toppen. Bakgrunden har en disig, atmosfärisk representation av vildmarken, utförd med subtila tonala graderingar. Vid målningens bas ligger ett lejon, Hieronymus traditionella attribut, inkluderat på grund av helgonets legendariska borttagande av en tagg från djurets tass. Verkets ofullbordade tillstånd gör det möjligt för betraktaren att observera underteckningen och de preliminära färglagren, vilket ger insikt i Leonardos konstnärliga process. Den monokroma paletten, dominerad av bruna och ockrafärger, bidrar till målningens dystra och kontemplativa stämning.