En modernistisk oljemålning från 1927 av Tarsila do Amaral, som föreställer manacáblomman återgiven i släta, förenklade former och en distinkt, mättad färgpalett.

Manacá, målad av Tarsila do Amaral 1927, representerar en period av intensivt kreativt skapande för konstnären. Under denna tid rörde hon sig bort från de europeiska influenserna från sin tidigare utbildning i Paris, och valde istället att fokusera på floran och geografin i sitt hemland Brasilien. Verket visar hennes karaktäristiska förhållningssätt till form, där naturliga element förenklas till släta, rundade former och tydliga, definierade volymer. Kompositionen domineras av manacáblomman, en växt som är inhemsk i Atlantskogen. Tarsila behandlar motivet med en avsiktlig brist på traditionellt perspektiv, vilket skapar en platt, grafisk kvalitet som överensstämmer med 1920-talets modernistiska estetik. Färgpaletten är distinkt och använder mättade blåtoner, mjuka rosa nyanser och djupa gröna toner som interagerar mot en blek, neutral bakgrund. Dessa färger appliceras i platta plan, vilket eliminerar behovet av komplex skuggning eller textur. Genom att isolera växten från sin naturliga miljö och presentera den som ett unikt, monumentalt objekt, bjuder konstnären in betraktaren att betrakta blommans form som en skulptural enhet. Upprepningen av de ovala bladen och det rytmiska arrangemanget av blommorna skapar en känsla av ordning och balans. Detta verk är ett tydligt exempel på hur Tarsila do Amaral syntetiserade internationella modernistiska tekniker med ett specifikt intresse för brasiliansk identitet. Hennes förmåga att destillera komplexa naturstrukturer till väsentliga former förblir ett kännetecken för hennes bidrag till 1900-talskonsten.