Detta verk från 1905 av André Derain är ett klassiskt exempel på fauvistisk målning och använder djärva, icke-naturalistiska färger och starka konturer för att fånga Medelhavskusten.

Detta verk av André Derain dateras till sommaren 1905, en period som tillbringades i kuststaden Collioure tillsammans med Henri Matisse. Under denna tid utvecklade de två konstnärerna det estetiska tillvägagångssätt som kritiker senare skulle kalla fauvism. Målningen förkastar traditionell representativ färg till förmån för subjektiva, icke-naturalistiska nyanser som prioriterar känslomässig påverkan framför beskrivande noggrannhet. Kompositionen är strukturerad kring de vertikala formerna av träd i förgrunden, vilka fungerar som en ram för den avlägsna utsikten över Medelhavskusten. Derain använder djärva, omodulerade färgfläckar, som lövverkets djupgröna färger och jordens slående orangea och gula. Dessa områden definieras av tjocka, mörka konturer som separerar färgfälten, en teknik som plattar ut bildrummet och drar uppmärksamheten till dukens yta. Derains färgpåföring är direkt och energisk. Han undviker den subtila blandningen av toner som är typisk för akademisk målning, och väljer istället ett rytmiskt arrangemang av former. Ljuset i scenen kommer inte från en enda källa utan är istället konstruerat genom att varma och kalla toner ställs mot varandra. Detta tillvägagångssätt återspeglar konstnärens intresse för att befria färgen från dess traditionella roll som ett verktyg för att modellera form. Genom att förenkla den visuella informationen leder Derain betraktaren till mediets råa, uttrycksfulla potential. Detta verk representerar den experimentella andan i början av nittonhundratalet, då konstnärer sökte bryta sig loss från nittonhundratalets realism för att utforska nya sätt att tolka den visuella världen.