En mästerlig tidig nederländsk framställning av Begråtelsen, med exakta anatomiska detaljer och känslomässigt djup.

Detta verk, tillskrivet den flamländske mästaren Rogier van der Weyden, skildrar sörjandet över Kristi kropp. Kompositionen är strukturerad kring den centrala figuren av Kristus, vars långsträckta, bleka kropp stöds av Jungfru Maria. Hennes hållning speglar hennes sons fysiska kollaps, vilket skapar en visuell koppling mellan de två figurerna. Till vänster knäböjer en donator i bön, ackompanjerad av en helgonliknande figur i röda dräkter. Till höger läser en dominikanermunk ur en bok, vilket ger en kontemplativ motvikt till den centrala scenen av sorg. Van der Weyden använder en precis, kontrollerad teknik som är karakteristisk för den tidiga nederländska skolan. Behandlingen av tyg, särskilt de tunga vecken i de röda plaggen, visar en behärskning av textur och ljus. Bakgrunden har ett avlägset, böljande landskap som försvinner i en blekblå horisont, typiskt för periodens intresse för atmosfäriskt perspektiv. Inkluderingen av en dödskalle vid kompositionens bas fungerar som ett memento mori, ett vanligt motiv i 1400-talets andaktskonst. Figurerna är återgivna med hög anatomisk precision, men de besitter en känslomässig tyngd som definierar konstnärens förhållningssätt till religiös berättelse. Verket finns för närvarande på Uffizierna i Florens, där det förblir ett primärt exempel på konstnärens förmåga att kombinera teologiska teman med mänskliga känslor. Formernas klarhet och figurernas genomtänkta arrangemang skapar en känsla av stillhet, vilket inbjuder betraktaren att observera scenen med tyst uppmärksamhet.