En monokrom fresk föreställande personifieringen av otrohet, en del av den ikoniska cykeln i Scrovegnikapellet av Giotto.

Detta verk är en monokrom fresk som representerar personifieringen av otrohet, eller "Infidelitas". Det är en del av den omfattande dekorativa cykeln i Scrovegnikapellet i Padua. Giotto utförde denna serie mellan 1303 och 1305, beställd av Enrico Scrovegni för att pryda familjekapellets innerväggar.

Figuren är återgiven i grisaille, en teknik utformad för att efterlikna utseendet av stenskulptur. Detta stilistiska val skapar en känsla av fysisk närvaro och tyngd, karaktäristiskt för Giottos syn på den mänskliga formen. Figuren bär en hjälm och håller en liten avgud i handen, som är fastbunden vid hennes hals med ett rep. Denna ikonografi tjänar till att identifiera motivet som en som har vänt sig bort från den kristna tron mot hednisk dyrkan. Ovanför figuren framträder en liten, partiell representation av en gudom eller himmelsk varelse, vilket lägger till ett berättande lager till kompositionen.

Kompositionen är innesluten i en rektangulär ram, typisk för den nedre delen av kapellväggarna där synder och dygder är placerade. Användningen av ljus och skugga definierar draperiernas veck, vilket ger en känsla av volym som var innovativ för tidigt fjortonhundratal. Bakgrunden är mörk och texturerad, vilket kontrasterar mot figurens ljusare toner. Detta verk visar konstnärens fokus på mänsklig känsla och fysisk verklighet, och rör sig bort från de plattare, mer stiliserade traditionerna från den bysantinska perioden. Figurernas klarhet och det allegoriska budskapets direkthet förblir tydliga, även århundraden efter den ursprungliga appliceringen av pigmentet på gipsväggen.