Ett hemsökande, stämningsfullt porträtt av Balcomb Greene, där den mänskliga formen upplöses i en serie fragmenterade, monokroma ljus och skuggor.

Gertrude III, målad av Balcomb Greene omkring 1956, representerar konstnärens övergång från geometrisk abstraktion mot en mer stämningsfull, figurativ stil. Greene, en av grundarna till American Abstract Artists-gruppen, rörde sig bort från stela former under 1940- och 1950-talen för att utforska samspelet mellan ljus och skugga på den mänskliga formen. Detta verk exemplifierar hans intresse för subjektets upplösning, där figuren framträder ur och drar sig tillbaka in i ett fält av fragmenterade, monokroma plan. Kompositionen domineras av en högkontrastpalett av vitt, grått och djupt svart. Motivets drag är inte återgivna med anatomisk precision, utan snarare genom breda, gestikulerande penseldrag som antyder närvaron av ett ansikte. Den mörka, centrala massan av färg skapar en känsla av djup, och drar ögat in i den dolda ansiktsstrukturen. Greene talade ofta om sin önskan att fånga perceptionens flyktiga natur, och här skapar färgpåföringen en skimrande, instabil effekt. Figurernas kanter suddas ut i det omgivande rummet, vilket gör det svårt att skilja mellan motivet och bakgrundsmiljön. Greenes teknik innefattar att lägga tunna lager av oljefärg, som han sedan skrapar bort eller målar över för att uppnå en känsla av lyster. Denna process resulterar i en yta som känns både solid och efemär. Verket undviker den aggressiva penselföring som ofta förknippas med hans samtida i New York School, och väljer istället en mer kontemplativ, stillsam inställning till abstraktion. Genom att fokusera på tvetydigheten i den mänskliga bilden, inbjuder Greene betraktaren att delta i seendet, där motivet ständigt formas och omformas av ljuset.