Ett slående serigrafi från 1970 av Patrick Heron, som utforskar samspelet mellan färg och form genom lager av blå former.

Patrick Heron var en central figur i utvecklingen av brittisk abstraktion under mitten av 1900-talet. Baserad i St Ives, Cornwall, hämtade Heron inspiration från ljusets kvalitet och kustområdet, även om hans arbete förblev fast rotat i utforskningen av färg och form. Four Blues Two Discs, producerad 1970, demonstrerar hans upptagenhet med interaktionen mellan kromatiska plan. Kompositionen förlitar sig på juxtapositionen av varierande blå toner. Heron använder platta, icke-representativa former för att skapa en känsla av rumslig spänning. De två cirkulära formerna, eller skivorna, verkar sväva mot ett större, mörkare blått fält. Genom att lagra dessa former tvingar Heron betraktaren att överväga hur färg påverkar uppfattningen av djup och avstånd på en tvådimensionell yta. Formernas kanter är mjuka men ändå medvetna, och undviker den stela geometri som ofta förknippas med hårdkantsmålning. Heron trodde att färg var det primära ämnet i måleriet. I denna serigrafi tillåter frånvaron av narrativ betraktaren att helt fokusera på förhållandet mellan de olika nyanserna av blått. Verket är en övning i balans och optisk resonans. Den mörkare, mättade bakgrunden ger en stabil grund, medan de ljusare, mer lysande skivorna skapar en känsla av rörelse. Detta verk återspeglar konstnärens mogna stil, där han rörde sig bort från tidigare, mer gestiska märken mot en renare, mer kontrollerad applicering av pigment. Serigrafitekniken möjliggör en platt, enhetlig yta, vilket ytterligare betonar färgfälternas renhet. Genom att skala bort överflödiga detaljer bjuder Heron in till en direkt interaktion med bläckets och papperets fysiska egenskaper, vilket skapar en upplevelse som är både omedelbar och kontemplativ.