Ett klassiskt exempel på neoplasticism; detta verk från 1921 av Piet Mondrian använder ett precist rutnät av svarta linjer och primärfärger för att uppnå en balanserad, abstrakt komposition.

Piet Mondrian producerade detta verk 1921, en period då han förfinade sitt förhållningssätt till neoplasticismen. Kompositionen bygger på ett rigoröst rutnät av svarta linjer som korsar varandra i rät vinkel, vilket skapar en serie rektangulära fält. Inom denna struktur balanserar Mondrian primärfärger, som rött, gult och blått, mot akromatiska ytor av vitt, grått och svart. Genom att begränsa sin palett och sitt geometriska ordförråd, försökte Mondrian uttrycka en universell harmoni. Han förkastade imitationen av naturen och föredrog istället att utforska relationerna mellan form, färg och rum. Den stora röda ytan dominerar den vänstra sidan av duken och ger en visuell tyngd som motverkas av de mindre, svalare färgade rektanglarna på höger sida. De svarta linjerna ramar inte bara in färgerna, de fungerar som aktiva element som definierar ytans rytm. Denna målning visar konstnärens strävan efter ren abstraktion. Varje element är placerat med precision, vilket säkerställer att ingen enskild del av kompositionen känns slumpmässig. Verket återspeglar principerna i De Stijl-rörelsen, som förespråkade en reduktion av konsten till dess väsentliga komponenter. Genom att skala bort representativa detaljer inbjuder Mondrian betraktaren att engagera sig i målningens strukturella logik. Balansen som uppnås här är inte statisk, utan snarare en dynamisk jämvikt som skiftar när ögat rör sig över rutnätet. Detta verk förblir ett tydligt exempel på hans mogna stil, där interaktionen mellan plana ytor och linjära gränser skapar en känsla av ordning och klarhet.