Detta verk av Piet Mondrian från 1936 är ett klassiskt exempel på neoplasticism och använder ett exakt rutnät av svarta linjer och primärfärger för att utforska rumslig balans.

Piet Mondrian skapade detta verk 1936, en period då han förfinade sitt visuella språk till dess mest väsentliga beståndsdelar. Målningen följer principerna för neoplasticism, en rörelse han hjälpte till att definiera. Mondrian strävade efter att uttrycka universell harmoni genom användning av primärfärger, icke-färger och rutnätet. Kompositionen är strukturerad av en serie svarta horisontella och vertikala linjer med varierande tjocklek. Dessa linjer korsar varandra och bildar rektangulära fält av olika storlekar. Inom denna ram placerar Mondrian ett enda blått block uppe till vänster och ett gult block nere till vänster. De återstående områdena är fyllda med vitt, vilket skapar en känsla av balans mellan de aktiva färgade planen och det passiva vita utrymmet. Till skillnad från hans tidigare verk, som ofta hade mer komplexa rutnät, visar detta verk en strävan efter större ekonomisering av medel. Linjerna sträcker sig inte alltid till dukens kanter, vilket gör att den vita grunden framstår som ett aktivt element snarare än en statisk bakgrund. Detta tillvägagångssätt skapar en dynamisk spänning över ytan. Konstnärens signatur, PM 36, är placerad i det nedre högra hörnet, vilket bekräftar utförandedatumet. Genom att begränsa sin palett och sina geometriska former strävade Mondrian efter att skala bort det subjektiva och dekorativa. Han trodde att denna reducering möjliggjorde en tydligare uppfattning av universums underliggande ordning. Verket är en studie i rumsliga relationer, där placeringen av varje färg och linje är beräknad för att uppnå ett tillstånd av jämvikt. Betraktaren inbjuds att observera samspelet mellan de platta planen och den linjära strukturen, som tillsammans definierar det visuella fältet utan att förlita sig på representativ bildspråk.