Denna altartavla, ett mästerverk från den italienska renässansen, föreställer Jungfrun med barnet omgivna av helgon och den knäböjande hertigen av Urbino.

Brera Madonna, även känd som Montefeltro-altartavlan, är ett verk av matematisk precision och harmonisk komposition. Piero della Francesca, en mästare på perspektiv, konstruerar ett klassiskt arkitektoniskt rum som ramar in de centrala figurerna. Jungfru Maria sitter i mitten, med händerna knäppta i bön, medan Jesusbarnet sover i hennes knä. De omges av en grupp helgon och änglar, alla återgivna med en stillhet som kännetecknar konstnärens förhållningssätt till sakrala motiv.

Till höger knäböjer Federico da Montefeltro, hertigen av Urbino, i full rustning. Hans närvaro kopplar den gudomliga scenen till den samtida politiska verkligheten under den italienska renässansen. Den arkitektoniska miljön, med ett tunnvalv och ett hängande strutsägg, visar konstnärens intresse för geometri och ljus. Ägget, upphängt från en musselskalsformad absid, symboliserar skapelsen och den jungfrufödelsen, medan dess polerade yta reflekterar kammarens omgivande ljus.

Figurerna är arrangerade i en halvcirkel, vilket skapar ett djup som drar betraktaren in i rummet. Färgpaletten är återhållsam och förlitar sig på mjuka blå, dämpade röda och metallglansen från hertigens rustning för att definiera formerna. Varje element, från draperiernas veck till väggarnas marmorstrukturer, är utfört med fokus på klarhet och ordning. Denna målning är ett främsta exempel på Quattrocento-stilen, där humanism och religiös hängivenhet möts genom tillämpningen av noggrant perspektiv och balanserad komposition. Det är en studie i harmonin mellan form, ljus och rum, som speglar det intellektuella klimatet vid hovet i Urbino under slutet av 1400-talet.