Denna målning från 1923 av Tarsila do Amaral är ett banbrytande verk inom den brasilianska modernismen och använder geometriska former och mättade färger för att avbilda en lantlig figur.

A Caipirinha, målad av Tarsila do Amaral 1923, representerar en avgörande tidpunkt inom den brasilianska modernismen. Under denna period bodde konstnären i Paris, där hon kom i kontakt med den europeiska avantgardet, inklusive Fernand Légers verk. Denna målning återspeglar hennes syntes av dessa internationella influenser med ett distinkt brasilianskt motiv. Kompositionen visar en ensam figur placerad i en förenklad, geometrisk miljö. Konstnären använder en palett av mättade gula, gröna och blåa färger, som framkallar det tropiska ljuset och vegetationen på den brasilianska landsbygden. Figuren återges med släta, rundade former som kontrasterar mot den kantiga arkitekturen i bakgrundens strukturer. Genom att reducera landskapet till dess väsentliga former skapar do Amaral en känsla av ordning och klarhet som rör sig bort från traditionell realism. Detta verk är en del av en serie där konstnären utforskade identiteten hos "caipiran", eller lantinvånaren, genom ett experimentellt formperspektiv. Det platta perspektivet och den avsiktliga bristen på fina detaljer gör att betraktaren kan fokusera på förhållandet mellan den mänskliga formen och miljön. Målningen undviker överdriven utsmyckning och förlitar sig istället på balansen mellan färgblock och rytmen i de böjda linjerna för att styra ögat över duken. Det är fortfarande ett tydligt exempel på hur konstnären anpassade kubismens och purismens tekniker för att formulera ett nytt visuellt språk för sitt hemland, och gick bortom enbart representation för att fånga essensen av landsbygdens upplevelser genom en modern, strukturerad estetik.