Var du kan se Jenny Saville

Jenny Savilles målningar och teckningar finns i ett flertal offentliga samlingar. Bland dessa finns Metropolitan Museum of Art i New York, San Francisco Museum of Modern Art och Broad Art Foundation i Los Angeles. I Storbritannien finns hennes verk på Scottish National Gallery of Modern Art i Edinburgh och Tate i London. Saville representeras av Gagosian, ett multinationellt galleri med lokaler i New York, Los Angeles, London, Paris, Basel, Genève och Hongkong. Hennes verk ingår ofta i deras utställningsprogram. Savilles verk säljs också ofta på auktion. Stora auktionshus som Sotheby's och Christie's visar regelbundet upp hennes verk i sina samtida konstauktioner. Dessa auktioner hålls i städer som London, New York och Paris. Genom att kontrollera museers webbplatser, gallerilistor och auktionskataloger kan man få information om aktuella och kommande utställningar eller försäljningar som inkluderar Savilles konst.

Jenny Saville är känd för sina storskaliga målningar och teckningar. Hon har även skapat grafiska blad, ofta i begränsade upplagor. En begränsad upplaga innebär att konstnären bestämmer sig för att sätta ett tak för antalet blad som produceras. Detta beslut är konstnärens eget val, inte ett tekniskt krav. Upplagan begränsas genom en skriftlig angivelse, vanligen med blyerts, längst ner på bladet. Denna angivelse innehåller vanligen bladets nummer och upplagans totala storlek (till exempel anger 3/25 det tredje bladet i en upplaga på 25). Titeln skrivs i mitten, och konstnärens signatur finns till höger. Grafiska blad på papper är känsliga för miljöförändringar. Japanskt papper bör till exempel förvaras mellanlagt med syrafritt silkespapper i en låda eller back. Pigment kan blekna om bladen hängs i starkt ljus under längre perioder. Vissa färger bleknar snabbare än andra, vilket förändrar bladets utseende. Cinnober kan mörkna till svart med tiden. Det är bäst att inte hänga grafiska blad ovanför element eller andra värmekällor.

Jenny Saville fick internationell uppmärksamhet på 1990-talet som en del av Young British Artists-utställningarna. Mest känd för stora målningar av kvinnokroppar, är Savilles konst betydelsefull eftersom den utmanar historiska, traditionella och kulturella synsätt på skildringen av kvinnor. Saville använde ofta sig själv som motiv i sina tidiga verk, delvis av bekvämlighet, men också för att skildra den kvinnliga formen ur ett annat perspektiv i en mansdominerad konstvärld. Savilles målningar har ofta överdrivna former och ibland kirurgiska markeringar, som liknar topografiska kartor. Hon observerade en plastikkirurg i New York under operation och införlivade dessa iakttagelser i sin konst. En sådan målning, *Plan*, skildrar linjer ritade på en kvinnas kropp inför fettsugning. Savilles konst tar upp kulturella fixeringar vid kroppen. Hennes målning *Propped* visar till exempel en naken kvinna framför en spegel med repad, spegelvänd text. Kvinnans obekväma uttryck och hållning antyder ångest och en oförmåga att spegla stereotypa skönhetsideal. Saville förklarade att hon växte upp på 1980-talet, när kroppsreglering blev en viktig kulturell fråga. Hennes konst förstärker samhällsfrågor, som kön och ras, och väcker frågor om identitet och sociala konstruktioner.

Jenny Saville, född 1970, är främst känd för sina stora målningar av kvinnokroppar. Hon skildrar ofta köttiga gestalter med överdrivna drag, i kontrast till traditionella framställningar. Hennes teknik bygger på tjocka färglager och en flytande applicering av färgen. Med subtila färgskiftningar skapar hon en känsla av fläckig hud. I verk som *Plan* målade hon kvinnor med kirurgiska markeringar som liknar topografiska kartor. Året då hon började arbeta med verket auskulterade Saville hos en plastikkirurg i operationssalen i New York. Oljefärgens torktid kan skapa problem. Om färgen bearbetas för mycket med penseln blandas det översta lagret med den våta färgen under, vilket kan göra färgen grumlig eller kritaktig. En teknik för att hantera detta kallas ”tonking”; då avlägsnas bindemedlet från färgen. Savilles tidiga framgång tillskrivs Charles Saatchi, som beställde femton av hennes målningar efter att ha sett hennes verk på utställningen ”Critics' Choice” 1993.

Jenny Savilles inflytande syns i det förnyade intresset för figurativ konst under de senaste decennierna. Hennes målningar erbjuder en kommentar till sociala attityder och fördomar kring den mänskliga kroppen. Savilles konstnärskap jämförs ofta med Lucian Freuds och Egon Schieles, även om hennes fokus skiljer sig åt. Saville överdriver sina gestalters omfång och skildrar tunga hudveck med synliga ådror. Hennes målningar utmanar konventionella skildringar av kroppen som förekommer i konst och medier. Hon utforskar teman kring identitet, social konstruktion och kontroll över den egna kroppen. Vissa kritiker har beskrivit Savilles målningar som en förkroppsligad "feministisk avskyestetik". Savilles konstnärskap har fått betraktare att fundera över hur yttre krafter formar uppfattningen om den egna kroppen. Hennes ofördelaktiga självporträtt, ibland "brännmärkta" med ord, framhäver skillnaden mellan modevärldens perfekta kroppar och de flesta människors. Hon utmanar historia, tradition, kulturella synsätt och konventioner kring kroppen.

Jenny Savilles konstnärliga utveckling ägde rum inom ramen för bredare rörelser och gestalter i konsthistorien. Expressionismen, med sin betoning på subjektiv upplevelse, är en sådan rörelse. Saville växte också fram under en period präglad av feminism och postmodernism, vilka båda påverkade konstskolornas läroplaner och den konstnärliga diskursen. Savilles utbildning på konstskola exponerade henne för olika undervisningsmetoder, inklusive expressionistiska och formalistiska angreppssätt. Läroplanen tog upp diskussioner om konstnärer som Henri Fantin-Latour. Teoretiker som Michel Foucaults skrifter påverkade också konstvärlden under denna tid. Savilles konstnärskap kan placeras i en tradition av konstnärer som utforskade människokroppen, däribland Francis Bacon, Paul Cézanne och Alberto Giacometti. Dessa konstnärer, liksom Saville, utmanade konventionella skildringar av kroppen.

Jenny Saville är mest känd för sina stora målningar av kvinnokroppar. Saville studerade vid Glasgow School of Art, och hon fick även ett stipendium från University of Cincinnati. Därefter erbjöd Charles Saatchi henne ett kontrakt för att fortsätta måla. Hon fick internationellt erkännande på 1990-talet, efter att ha ingått i Young British Artists-utställningarna. Hennes oljemålning på duk från 1992, *Propped*, är ett av hennes mest omdiskuterade verk. Det är ett självporträtt som visar en naken kvinna framför en spegel. Målningen utmanar konventionella skönhetsideal. Saville har sagt att hon växte upp på 1980-talet, då reglering av kroppen blev en kulturell besatthet. Målningen visades med en spegel hängande mitt emot när den ställdes ut första gången. Citatet inristat över duken är hämtat från en essä av Luce Irigaray, som diskuterar relationer mellan man och kvinna. Saatchi köpte varje verk som Saville var villig att sälja till honom efter att ha sett *Propped*.

Jenny Saville förknippas med Young British Artists (YBA), en grupp som blev framträdande i slutet av 1980-talet och på 1990-talet. YBA är kända för sitt entreprenöriella förhållningssätt, sin användning av chocktaktik och sitt intresse för populärkultur. Savilles storskaliga målningar skildrar ofta det kvinnliga aktstudiet, och utmanar konventionella framställningar av skönhet och kropp. Hennes verk behandlar teman som fetma, vanställdhet och det abjekta. Saville studerade vid Glasgow School of Art mellan 1988 och 1992, och därefter vid University of Cincinnati. I Ohio kunde hon observera plastikkirurgiska ingrepp. Denna erfarenhet fick en tydlig inverkan på hennes konstnärliga praktik. Även om Saville delar vissa drag med YBA, som en vilja att konfrontera svåra ämnen, skiljer hennes fokus på måleri och hennes engagemang i konsthistoriska förebilder henne från några av hennes samtida, som arbetade i skilda medier. Hennes influenser omfattar Lucian Freud och Francis Bacon. Savilles verk bidrar till samtida debatter om kroppen, representationen och blicken.