Var du kan se Eduardo Chillida

Eduardo Chillida (1924^[1]-2002^[1]) var en spansk-baskisk skulptör känd för sina abstrakta stålverk. För att se hans verk kan man överväga museer som har haft betydande utställningar av hans konst. Dessa inkluderar Galerie Clan i Madrid, där han hade sin första separatutställning 1954^[1]; Galerie Maeght i Paris, som höll flera separatutställningar från och med 1966; samt The Museum of Fine Arts i Houston, som höll hans första amerikanska retrospektiv 1966. Hans verk finns även i samlingen på Solomon R. Guggenheim Museum i New York; bland deras innehav finns *Iru burnt* (Tres Hierros) från 1966. Retrospektiv hölls 1969 i Basel, Zürich och München. Chillida skapade även offentliga uppdrag; 1955 gav staden San Sebastian honom i uppdrag att skapa ett monument över Alexander Fleming. 1969 påbörjade han en skulptur för UNESCO-byggnaden i Paris, följt av ett uppdrag för Världsbanken i Washington.

Eduardo Chillida (1924^[1]-2002^[1]) var en spansk-baskisk skulptör, främst känd för sina abstrakta offentliga verk. Även om han hyllades för sin skulptur skapade han också en omfattande grafisk produktion med etsningar, akvatinter och litografier. Grafiken gav Chillida möjlighet att utforska samma teman och former som i skulpturen, till exempel rum, massa och förhållandet mellan form och tomrum. Den grafiska tekniken erbjöd andra möjligheter och lät honom skapa strukturer och rumsliga relationer. Liksom många grafiker gjorde Chillida ofta sina blad i begränsade upplagor. I en sådan upplaga bestämmer konstnären hur många blad som ska tryckas från en eller flera plåtar. Varje blad betraktas som ett original och färgas in och trycks separat från matrisen. Konstnären bestämmer upplagans storlek, och varje blad numreras i följd, till exempel 12/25, det vill säga det tolfte bladet i en upplaga på 25. Numrering av grafiska blad blev standard relativt sent.

Eduardo Chillida (1924^[1]–2002^[1]) var en spansk-baskisk skulptör känd för sina abstrakta former i smitt järn och andra material. Han studerade arkitektur i Madrid från 1943^[1] till 1947, innan han vände sig till skulpturen. Chillidas verk fick internationellt erkännande i mitten av 1950-talet. Hans första separatutställning ägde rum på Galeria Clan i Madrid 1954. Han vann det internationella stora priset för skulptur vid Venedigbiennalen 1958. Chillidas skulpturer utforskar ofta relationen mellan rum och form. Hans verk uppmanar betraktaren att fundera över hur samspelet mellan olika vinklar förändrar uppfattningen, vilket syns i *Iru Burnt* (1966). Ytorna på hans järnverk är ofta grova, vilket förstärker materialets fysiska egenskaper. Hans metod är kopplad till den spanske konstnären Julio Gonzalez, som var pionjär inom direktbearbetat metallarbete i slutet av 1920-talet, och som under en tid assisterade Pablo Picasso. Chillida fick Kandinskijpriset 1960, och Wilhelm Lehmbruck-priset 1966. En amerikansk retrospektiv utställning ägde rum på Museum of Fine Arts, Houston, 1966.

Eduardo Chillida, född i San Sebastián 1924^[1], är känd för sina abstrakta skulpturer. Han utforskade olika material, men förknippas särskilt med järn och stål. Chillidas konstnärliga metod innebar att arbeta direkt med metall, ett avsteg från tidigare skulptural praxis där konstnärer vanligen skapade modeller i gips eller lera som metallarbetare sedan göt. Han såg inte sina material enbart som representativa verktyg, utan som en integrerad del av verkens idé och form. Hans tekniker omfattade smide, böjning och sammanfogning av järnelement. Ytorna på hans stålverk har ofta en grov, syraetsad finish. Chillidas tidiga metallskulpturer visade kubistiskt inflytande, men han utvecklade snart en teknik kopplad till spanska smidestraditioner. År 1966^[1] smidde han järnstänger.

Eduardo Chillidas inflytande på andra konstnärer är komplext. Han arbetade på ett sätt som stod något vid sidan av rådande strömningar. Chillidas arbete med abstrakt skulptur, särskilt hans bruk av smitt järn och monumental skala, har beröringspunkter med vissa senare konstnärer. Direkta influenslinjer är dock svåra att fastställa. Vissa konstnärer verksamma inom offentlig skulptur har noterat likheter med Chillidas konstnärskap. Dessa omfattar skulptörer som skapar stora, abstrakta verk avsedda att samspela med omgivningen. Hans utforskande av form och rum har paralleller i landskonstens verk och hos dem som intresserar sig för skulpturens fenomenologi. Chillidas betoning på hantverksskicklighet och hans bruk av industriella material knyter honom också till vissa strömningar inom samtida skulptur. Dessa omfattar konstnärer som värdesätter process och materialitet. Chillidas personliga förhållningssätt gör det dock svårt att peka ut en specifik skola av efterföljare. Hans inflytande är kanske mer diffust, och märks snarare som en allmän känsla för material och rum än som en tydligt definierad uppsättning estetiska principer.

Eduardo Chillida, född i San Sebastián 1924^[1], studerade till en början arkitektur i Madrid mellan 1943^[1] och 1947. Han övergick därefter till teckning och skulptur. År 1948 flyttade Chillida till Paris, där han blev vän med Pablo Palazuelo; de ställde tillsammans ut på Salon de Mai 1949. År 1951 hade Chillidas skulptur börjat visa materialens betydelse för hans konstnärskap. Hans arbetssätt har rötter i Julio Gonzalezs konst; Gonzalez betraktas i allmänhet som en av de första att skapa metallskulptur direkt i slutet av 1920-talet. (Under en kort tid samarbetade Gonzalez om några metallskulpturer av Pablo Picasso.) Chillidas tidiga metallskulpturer var relativt sköra, nära en kubistisk linjeföring. Han utvecklade snart en teknik besläktad med de spanska smidestraditionerna, som var särskilt starka i Baskien och Katalonien. Hans abstrakta skulptur delar en känsla med konsten från slutet av 1940-talet och 1950-talet.

Det är svårt att peka ut ett enda ”mest kända” verk av Eduardo Chillida (1924^[1]–2002^[1]). Han är känd för sina abstrakta skulpturer i stål och järn, och även för sitt samarbete med filosofen Martin Heidegger. Chillidas tidiga verk omfattade stycken som *From Within* (1953^[1]), en järnskulptur som numera finns på Guggenheimmuseet. Hans första separatutställning ägde rum på Galería Clan i Madrid (1954), och staden San Sebastián beställde 1955 ett monument över Alexander Fleming av honom. Senare, 1966, skapade Chillida *Iru Burnt* (även kallad *Tres Hierros*), ett abstrakt verk i stål. Samma år hade han sin första retrospektiv i USA på The Museum of Fine Arts i Houston. Retrospektiva utställningar av Chillidas verk hölls 1969 på museer i Basel, Zürich och München.

Eduardo Chillidas konstnärliga tillhörighet är inte lätt att kategorisera. Hans konstnärskap motstår enkel klassificering inom en enda rörelse. Vissa skribenter kopplar Chillida till den abstrakta konsten, särskilt i hans senare, förenklade stil. Andra noterar inflytandet från minimalismen, och hänvisar till skalan och de industriella materialen i hans skulpturer. Hans bruk av solida former och intresse för rumsliga relationer stämmer överens med några av minimalismens principer. Chillidas utforskande av form och rum har även kopplingar till konstruktivismen, en tidig 1900-talsrörelse som experimenterade med icke-föreställande skulptur. Direkt metallskulptur blev en betydande inriktning inom amerikansk skulptur, och integrerade konstruktivistiska idéer. Även om dessa kopplingar ger kontext skiljer sig Chillidas personliga förhållningssätt till skulptur från mängden. Hans konstnärskap förstås bäst som en unik syntes av olika influenser snarare än strikt trohet mot en enda konstnärlig rörelse.