Var du kan se Charles Lapicque

Charles Lapicques verk kan ses på flera museer. I Frankrike ingår bland annat Musée des Arts Décoratifs (Paris), Musée National d'Art Moderne, Centre Georges Pompidou (Paris), Musée d'Orsay (Paris), Musée du Petit Palais (Paris), Musée des Beaux-Arts (Nancy), Musée de l'Ecole de Nancy (Nancy), Musée d'Art et d'Industrie (Saint Etienne), Musée des Beaux-Arts (Rouen), Musée des Beaux-Arts (Lille), Musée des Beaux-Arts (Dijon) och Musée des Augustins (Toulouse). Andra platser i Europa är Brangwyn Museum (Brygge, Belgien) och Clockarium Museum (Bryssel, Belgien). I USA kan hans verk ses på Metropolitan Museum of Art (New York), Museum of Modern Art (New York), Los Angeles County Museum of Art, Minneapolis Institute of Arts, Charles Hosmer Morse Museum of American Art (Winter Park, Florida) och Wolfsonian vid Florida International University (Miami Beach).

Charles Lapicque (1898^[1]-1988^[1]) var en fransk konstnär känd för sina bidrag till utvecklingen av abstraktionen efter andra världskriget. Även om han i första hand var målare producerade han också tryck, däribland litografier och etsningar. Lapicque utbildade sig först till vetenskapsman och tog en ingenjörsexamen innan han vände sig till konsten. Denna bakgrund påverkade hans konstnärliga förhållningssätt; han införlivade ofta matematiska och vetenskapliga begrepp i sina kompositioner. Hans tryck kännetecknas ofta av djärva linjer, förenklade former och en säregen färganvändning. Hans tryck är vanligtvis inte direkta reproduktioner av hans målningar. I stället utforskar de liknande teman och motiv i ett medium som möjliggjorde experiment med linje och struktur. Centrala teman omfattar havet, mytologin och människogestalten. Trycken erbjuder en mer tillgänglig ingång till Lapicques konstnärliga vision och kompletterar hans större målningar. De visar hans intresse för samspelet mellan avbildning och abstraktion.

Även om Charles Lapicque kanske inte är allmänt känd ger hans konstnärskap en inblick i den franska konsten i mitten av 1900^[1]-talet. Lapicque, född 1898^[1], utbildade sig till naturvetare innan han vände sig till måleriet. Hans konstnärliga karriär tog fart efter andra världskriget. Hans stil innehöll inslag av kubism och fauvism, ofta med djärva färger och förvridna former. Han utvecklade ett personligt förhållningssätt till abstraktionen, som skiljer honom från en del av sina samtida. Lapicque skrev också om konstteori, och hans idéer ger inblick i hans kreativa process. Hans texter och målningar kan ses som bidrag till den bredare diskussionen om abstraktion och figuration i fransk konst efter kriget. Han dog 1988^[1].

Charles Lapicques konstnärliga arbetssätt präglades av hänsyn till det valda materialets inneboende egenskaper. Ett mediums formella möjligheter och begränsningar stod i centrum för hans praktik. Lapicque förstod, liksom andra konstnärer, att valet av material till stor del avgör det färdiga verkets karaktär. Olika material, som olja, tempera eller akvarell, ger olika effekter, även vid användning av samma pigment. På samma sätt erbjuder teckningsmaterial som blyerts, kol eller krita unika uttrycksmöjligheter. Konstnärens hantering av materialet formar sedan slutresultatet ytterligare. Den futuristiska idén om faktura, som betonar materialets bokstavliga värde som avgörande för form och betydelse, kan ha påverkat Lapicque. Detta synsätt värdesätter den uttrycksmässiga potential som finns inbyggd i själva materialet. Färgens konsistens och penseldragens riktning skapar verkets "verklighet".

Charles Lapicques konstnärliga förbindelser är komplexa. I början av 1900^[1]-talet gick Francis Picabia från impressionism till kubism, påverkad av konstnärer som Léger. Picabia bildade, tillsammans med Albert Gleizes, Jean Metzinger och andra, en löst sammanhållen grupp känd som Puteaux-konstnärerna. De möttes i ateljéer och kaféer och diskuterade konst, vetenskap och filosofi. Guillaume Apollinaire, kritiker och poet, stödde dessa konstnärer och spred kunskap om kubismen. Léger, som till en början påverkades av kubismen, utvecklade sin egen stil. Han värdesatte linje och form, till skillnad från Delaunay, som fokuserade på färg. Léger ansåg att Delaunays stil inte passade för stora målningar. Trots dessa skillnader strävade både Léger och Delaunay, liksom Picasso och Braque, efter att skapa en strukturell konst. Légers dynamiska stil bröt med det traditionella perspektivet, vilket gjorde det möjligt för honom att anpassa sin konst till det moderna samhället. Picabia, som var inflytelserik i surrealismens framväxt, tog senare avstånd från den. Hans dadaistiska hållning innebar att han motsatte sig att bli kategoriserad eller påverkad.

Charles Lapicques konstnärliga utveckling ägde rum i en miljö präglad av olika gestalter och rörelser. Étienne-Jules Mareys kronofotografiska rörelsestudier erbjöd ett sätt att fånga successiva rörelsefaser på en tvådimensionell yta. Mareys analytiska förhållningssätt, som bröt ner rörelsen i diskontinuerliga element, fann gehör i konstnärliga kretsar. František Kupka, med sitt intresse för orfismen och glasmåleri, utforskade ”färgens svindlande musikalitet”. Kupka strävade efter att fånga ljusets andlighet genom geometriska element, ett förhållningssätt som motstod tredimensionell återgivning. Han trodde också på att tillämpa matematisk beräkning på konsten, med hjälp av det gyllene snittet. Dessa influenser antyder en miljö där konstnärer engagerade sig i vetenskapliga begrepp, utforskade skildringen av rörelse och undersökte färgens och formens uttrycksmöjligheter.

Det är svårt att peka ut ett enda ”mest berömda verk” av Charles Lapicque, men flera verk är väldokumenterade. Lapicque är känd för sin koppling till École de Paris, och hans konstnärskap utvecklades genom olika stilar. Han arbetade med kubismen och utvecklade senare en särpräglad form av figuration. Bland hans uppmärksammade målningar finns verk som Combat naval (Sjöslag), som speglar hans intresse för vetenskapliga ämnen, särskilt optik och färgteori. Hans konstnärskap omfattar också Nature morte marine (Marint stilleben) samt olika porträtt och figurstudier. Att avgöra vilket verk som definitivt är ”mest berömt” skulle kräva en analys av kritisk mottagning, utställningshistorik och allmänt erkännande, men dessa exempel utgör en utgångspunkt för att utforska hans konstnärliga insatser.

Charles Lapicques konstnärliga anknytningar är komplexa och svåra att kategorisera. Hans utforskande av rörelse och form har beröringspunkter med František Kupkas verk; båda konstnärerna intresserade sig för att fånga rörelse på duk. I anteckningar från omkring 1912^[1] beskriver Kupka rörelse som en serie olika positioner i rummet. Han försökte också ”fånga flera på varandra följande rörelser”. Dessa idéer ligger nära Étienne-Jules Mareys kronofotografiska studier. Marey använde analytiska bilder för att återskapa rörelsens utseende. Även om dessa influenser tangerar kubism och futurism anslöt sig Lapicque inte helt till någon av rörelserna. Vissa forskare placerar honom inom Nouvelle École de Paris (Nya Parisskolan), en efterkrigsrörelse efter andra världskriget som fjärmade sig från abstraktionen, men klassificeringen är omdiskuterad.