Var du kan se Amédée Rosier

Amédée Rosier var verksam under en period då grafisk konst blev allt viktigare som ett sätt för konstnärer att nå en bredare publik. Under 1890^[1]-talet ökade antalet konstnärer som ägnade sig åt grafik, och konsthandlare som Ambroise Vollard uppmuntrade konstnärer att utforska färglitografi. Vollard sålde album med litografier tillsammans med målningar och teckningar. Rosiers tryck skulle ha påverkats av den konstnärliga stil som Nabis-gruppen stod för, vilken bland annat omfattade Paul Sérusier, Maurice Denis och Pierre Bonnard. Inspirerade av Paul Gauguin föredrog Nabis förenklade former och platta färgytor. Deras verk främjades genom konsttidskrifter som *La Revue blanche*, grundad 1891. Rosiers tryck skulle ha varit en del av en större rörelse av konstnärer som använde grafiken för att uttrycka idéer om livskraften. Växtliv användes ofta för att representera detta begrepp, som samtidigt utforskades inom vetenskap och filosofi av gestalter som Ernst Haeckel, Henri Bergson och Georg Simmel.

Amédée Rosier (1831^[1]–1898^[1]) var en fransk konstnär, känd för genrescener och porträtt. Han utbildade sig hos François-Édouard Picot, en målare av storslagna historiska motiv. Rosier ställde ut på Parissalongen från och med 1863. Rosiers målningar ger inblick i det franska medelklasslivet under andra hälften av 1800-talet. Hans genrescener skildrar vardagliga aktiviteter, ofta med en sentimental eller humoristisk ton. Dessa verk utgör ett visuellt vittnesbörd om periodens moden, inredningar och sociala seder. Hans målningar kan till exempel visa familjer som njuter av sin fritid, eller individer sysselsatta med sitt dagliga arbete. Hans porträtt, även om de är färre än hans genrescener, avslöjar hans skicklighet i att fånga likhet och karaktär. De ger en glimt av hans modellers utseende och sociala ställning. Även om han inte betraktas som en central gestalt, värderas Rosiers konst för sin dokumentära kvalitet. Hans målningar finns i både offentliga och privata samlingar. De fortsätter att intressera dem som studerar 1800-talets franska socialhistoria.

Amédée Rosier (1831^[1]-1898^[1]) var en fransk konstnär känd för sina målningar och grafiska blad. Han använde en rad tekniker, framför allt etsning och torrnål. Dessa metoder gjorde det möjligt för honom att skapa detaljerade och texturerade bilder, ofta av genrescener och porträtt. Torrnål innebär att man ristar direkt i en metallplåt med en vass nål. Detta skapar en grad, en ojämn kant som håller kvar färg. Vid tryckning ger graden en mjuk, sammetslen linje, en karakteristisk effekt för torrnålstryck. Rosier använde detta för att ge djup och skugga åt sina kompositioner. Etsning använder syra för att fräta linjer i en metallplåt. Konstnären täcker plåten med en vaxartad, syrabeständig grund, och ritar sedan genom grunden med en nål. Plåten sänks därefter ner i syra, som fräter bort de exponerade linjerna. Detta ger rena, precisa linjer. Rosier kombinerade ofta etsning med torrnål för att uppnå en rad tonala effekter.

Amédée Rosiers inflytande syns i Albert Marquets konst. Marquet uppgav att han började måla det som senare skulle kallas "fauvistiska" målningar ungefär samtidigt som han besökte en utställning hos Le Barc de Boutteville. Andra unga målare, som Matisse, Derain och Vlaminck, upplevde ett liknande genomslag. Mer allmänt lade intresset för färg hos Moreau, Besnard, La Touche och nabisarna, tillsammans med nabisarnas ihärdiga utforskning av förvrängningen av den yttre naturen, grunden för Matisse och Derain. Den fortsatta vördnaden för och nytolkningen av Cézanne säkrade tillgängligheten av hans konst för Picasso och Braque. Det är värt att notera att det mest entusiastiska mottagandet av koloritens roll inom postimpressionismen kom från Belgien, medan dess mest hängivna lärjungar, som skulle utvidga dess principer till expressionismen, kom från Tyskland och de nordliga länderna.

Amédée Rosiers influenser är inte väl dokumenterade i de tillgängliga källorna. Genom att betrakta den miljö han var verksam i kan man dock föreslå vissa möjliga influenser. Rosier var verksam under en period då postimpressionismen utvecklades. Konstnärer som Paul Gauguin, Paul Signac och Henri de Toulouse-Lautrec utforskade nya angreppssätt till färg och form. Gauguin hade i synnerhet ett betydande inflytande på många konstnärer under denna tid; hans stil följdes noga av till exempel Maxime Maufra. Signac främjade nyimpressionismen efter Georges Seurats död. Toulouse-Lautrec vande allmänheten vid icke-veristiska drag i samtidskonsten genom sitt grafiska arbete. Dessutom var symbolismen en betydande rörelse. Konstnärer som Fernand Khnopff var ledande inom den belgiska symboliströrelsen. Även litteraturen spelade en roll; Joris-Karl Huysmans texter ansågs betydelsefulla av yngre symbolistiska målare. Dessa rörelser och gestalter kan ha format Rosiers konstnärliga utveckling.

Amédée Rosier var en fransk konstnär som kan räknas som orientalist. Denna rörelse blev populär under 1800-talet, särskilt i Frankrike, av flera skäl. Dessa omfattade Napoleons fälttåg i Egypten, den grekiska självständighetskampen och senare det franska fälttåget i Algeriet. Dessa händelser ökade det franska intresset för Mellanöstern och Nordafrika. Orientalistiska målare skildrade ofta scener från dessa regioner, ibland baserade på egen erfarenhet, ibland på fantasi. Öppnandet av Suezkanalen 1869^[1] gjorde resor till Orienten enklare, vilket ytterligare eldade på rörelsen. Orientalistiska målningar presenterade ofta en kombination av exotism, sensualitet och vad som uppfattades som vildhet, vilket visade sig tilltala den konstälskande allmänheten. Société des Peintres Orientalistes bildades 1893, med Jean-Léon Gérôme som hedersordförande.

Amédée Rosier var en av många franska konstnärer som blev kända för orientalismen, en måleririktning som växte i popularitet under 1800-talet. Franska konstnärer drogs alltmer till skildringar av Nordafrika och Mellanöstern; denna trend drevs på av Greklands frihetskamp samt Frankrikes militära fälttåg i Algeriet från 1830. Öppnandet av Suezkanalen 1869^[1] ökade ytterligare Frankrikes tillgång till Östern. Många konstnärer, som Horace Vernet och James Tissot, reste till platser som Egypten, Syrien och Turkiet och använde sina erfarenheter för att skapa autentiskt verkande målningar samt för att samla 'bildrekvisita' som dräkter. Andra konstnärer som aldrig besökte Östern producerade också målningar i orientalistisk stil, och tillfredsställde den stora efterfrågan som uppstod för genren. Dessa målningar erbjöd publiken en flykt, med scener av exotism, prakt och påkostad utsmyckning, långt från det industrialiserade Nordeuropa.

Amédée Rosier är känd för sin förmåga att fånga ljusets kvalitet över vatten, särskilt i sina scener från Venedigs lagun. Hans målning La Lagune, le soir à Venise vann en tredjeklassmedalj vid Salongen 1876^[1].