Ett självporträtt från 1661 av den holländske konstnären Moses ter Borch, utfört i svart och vit krita på blått papper.

Detta självporträtt av Moses ter Borch, utfört 1661, visar den tekniska skicklighet som var vanlig bland de yngre medlemmarna av familjen Ter Borch. Konstnären arbetar med svart och vit krita på blått papper och fångar ett direkt, uppåtriktat perspektiv som skapar en känsla av omedelbarhet. Det blåa papperet fungerar som en mellanton, vilket gör att konstnären kan bygga form genom att applicera vit krita för högdagrar och svart krita för skuggor, en teknik som ofta användes av holländska tecknare under 1600-talet.

Moses ter Borch var yngre halvbror till den mer kände Gerard ter Borch. Trots sitt korta liv avslöjar hans bevarade teckningar ett skarpt öga för karaktär och en säker hand. I detta verk fokuserar konstnären på ljusets spel över ansiktsdragen, särskilt näsryggen och pannan. Kompositionen är intim och skalar bort överflödiga detaljer för att helt fokusera på motivets blick. Inskriptionen högst upp, som identifierar den avbildade, ger en tydlig proveniens för verket, som nu finns i Rijksmuseums samling.

Användningen av blått papper var ett medvetet val, vilket gav en sval, atmosfärisk bas som harmonierar med de monokroma kritorna. Denna metod möjliggör en subtil övergång mellan ljus och mörker, vilket ger porträttet en tredimensionell kvalitet trots mediets ekonomi. Konstnärens blick, riktad något uppåt, antyder en stund av tyst eftertanke eller kanske en studie av hans egen spegelbild. Denna teckning ger en inblick i den holländska familjens inhemska och konstnärliga miljö under mitten av 1600-talet, där teckning var en grundläggande färdighet som utövades av alla.