Detta dubbelporträtt av Gustave de Smet är ett slående exempel på flamländsk expressionism och använder geometriska former och en djärv färgpalett för att avbilda konstnären och hans fru.

Gustave de Smet, en central figur i utvecklingen av flamländsk expressionism, producerade detta dubbelporträtt under sin mogna period. Kompositionen återspeglar det stilistiska skifte han genomgick efter första världskriget, då han rörde sig bort från luminismens inflytande mot ett mer strukturerat, syntetiskt förhållningssätt till form. Målningen uppvisar en medveten tillplattning av rymden, där figurerna och deras miljö integreras genom en serie geometriska plan och förenklade former.

Konstnären presenterar sig själv och sin fru i en hemmiljö, men behandlingen av bakgrunden antyder en syntes av inre och yttre världar. En byscen, komplett med en kyrko­spira, upptar övre vänstra delen, medan en vas med blommor balanserar kompositionen till höger. Figurerna själva är utförda med en karakteristisk brist på modellering, och förlitar sig på djärva konturer och platta färgytor för att definiera sin närvaro. Kvinnan, sittande i förgrunden, dominerar ramen, hennes uttryck lugnt och distanserat. Konstnären visas i profil, delvis skymd, vilket skapar en känsla av avstånd mellan subjekten.

De Smet använde ofta denna konstruktionsmetod för att skapa en känsla av stabilitet och varaktighet. Paletten är kontrollerad och favoriserar primära blå och gröna färger kontrasterade mot den skarpa svarta färgen på kvinnans klänning och de varma, träfärgade möblerna. Detta verk ger ett tydligt exempel på konstnärens intresse för förhållandet mellan den mänskliga figuren och den konstruerade miljön. Genom att reducera sina subjekt till deras väsentliga former uppnår de Smet en klarhet som är typisk för hans verk från slutet av 1920-talet. Målningen undviker onödiga detaljer och fokuserar istället på den rytmiska arrangemanget av former och samspelet mellan färg på dukens yta.