En mästerlig oljemålning från 1659 av Rembrandt van Rijn, som skildrar det stilla, introspektiva mötet mellan Kristus och den samaritiska kvinnan vid brunnen.

Denna målning skildrar det bibliska mötet mellan Kristus och den samaritiska kvinnan vid Jakobs brunn. Rembrandt fokuserar på det psykologiska utbytet mellan de två figurerna, snarare än den fysiska miljön. Kristus sitter i en avslappnad hållning, med handen höjd när han talar, medan kvinnan lutar sig mot stenbrunnen, hennes uttryck präglas av fokuserad uppmärksamhet. Kompositionen bygger på konstnärens signaturanvändning av chiaroscuro, där djupa skuggor omsluter bakgrunden och drar ögat mot de upplysta ansiktena och gesterna hos de primära motiven. Bakgrunden har en mörk, stämningsfull struktur som antyder en ruin eller gammal arkitektur, vilket bidrar till känslan av historisk distans. Rembrandt använder en dämpad palett av jordtoner, ockra och djupt brunt, vilket gör att de subtila höjdpunkterna på figurernas kläder och hud framträder ur mörkret. Lärjungarna syns i periferin, delvis skymda av mörkret, vilket förstärker intimiteten i samtalet mellan Kristus och kvinnan. Rembrandt målade detta verk under sin senare period, en tid då hans penselföring blev allt friare och hans förhållningssätt till berättelsen mer introspektivt. Målningen undviker teatralitet och väljer istället en lugn, humaniserad skildring av ett teologiskt ögonblick. Färgens textur är synlig, särskilt i återgivningen av kvinnans kläder och brunnens grova sten. Detta verk finns i Gemäldegaleries samling i Berlin och representerar konstnärens mogna behärskning av ljus och skugga för att förmedla komplexa mänskliga känslor inom en traditionell religiös ram.