Var du kan se Shirin Neshat

Shirin Neshats konst har visats på många utställningar världen över. Hennes verk ingick i den 46:e Venedigbiennalen i Venedig 1995. De visades också i utställningen ”Passages de l'image” på Musée National d'Art Moderne, Centre Georges Pompidou i Paris (1990-1991), som därefter turnerade till Barcelona och Columbus i Ohio. Senare visades konsten på San Francisco Museum of Modern Art 1992. Neshats verk har ingått i grupputställningar som den 9:e Sydneybiennalen (1992-1993) och Documenta 8 i Kassel i Tyskland (1987). De har också visats i utställningar på Whitney Museum of American Art i New York. För att se Neshats konst bör man kontrollera kommande utställningar på större museers och galleriernas webbplatser, däribland Museum of Modern Art i New York, Los Angeles County Museum of Art och Tate Gallery i London.

Shirin Neshat är känd för film- och videoverk, av vilka några säljs som installationer i begränsade upplagor. Många av hennes fotografier har kopplingar till dessa filmer. Fram till 2009 var alla Neshats verk som sålts på auktion fotografier. Dessa fotografier säljs ofta i upplagor, ibland tillsammans med den film eller video de härrör från. Upplagestorlekar och numrering kan variera kraftigt, så det är viktigt att förstå upplagesystemet när man samlar fotografi. Professional Art Dealers Association of Canada definierar ett originaltryck som en bild som är tänkt och utförd enbart som ett tryck, vanligtvis i en numrerad upplaga och signerad av konstnären. Varje tryck i upplagan är ett original, tryckt individuellt från en matris skapad för ändamålet. Termer att känna till inkluderar ”vintageavdrag” (ett fotografi framkallat ungefär samtidigt som negativet togs), ”periodavdrag” (framställt inom 10 till 15 år från fotograferingen) och ”modernt avdrag” (nyligen framkallat från originalnegativet).

Shirin Neshats konst utforskar kulturell identitet, särskilt kvinnans position i förhållande till islamisk kultur. Född i Iran 1957 flyttade hon till USA som tonåring. Den iranska revolutionen 1979, som förvandlade Iran till ett islamiskt samhälle, påverkade henne djupt. Neshats fotografier och videoinstallationer speglar denna omvandling, och hennes egen känsla av kulturell hemlöshet. Hennes tidiga fotografier, som *Rebellious Silence* (1994), visade beslöjade, vapenbärande kvinnor. Dessa verk utmanade västerländska stereotyper om Mellanöstern, och utforskade kopplingarna mellan våld, religion och politik. Neshats videoinstallationer, bland annat *Turbulent* (1998), *Rapture* (1999) och *Fervor* (2000), undersöker kön och kulturell dynamik. Dessa korta svartvita videor behandlar den sociala åtskillnaden mellan män och kvinnor inom fundamentalistisk islam. Neshat ser sin konst som en diskurs om feminism och samtida islam, som prövar myter och verkligheter. Hon föredrar att ställa frågor snarare än ge svar, och skapar verk som motstår enkla politiska uttalanden.

Shirin Neshat är känd för fotografi och video. I de tidiga fotografierna, som ”Rebellious Silence” (1994), avbildade hon ofta beslöjade kvinnor från Mellanöstern, ibland med vapen. Dessa svartvita bilder hade ofta inskrifter med persisk poesi på modellernas kroppar. Senare utvidgade Neshat sin verksamhet till tidsbaserade videoinstallationer. ”Anchorage” (1996) var en enda projektion på fyra minuter. ”The Shadow under the Web” (1997) bestod av fyra videoprojektioner som visades samtidigt. ”Turbulent” (1998), ”Rapture” (1999) och ”Fervor” (2000) är en trilogi med videoinstallationer på två skärmar som utforskar kön och kultur. Videorna är ofta svartvita och innehåller musik. Installationerna projiceras direkt på väggar och uppmuntrar besökarna att röra sig genom rummet. Hennes film *Women Without Men* vann Silverlejonet för bästa regi vid filmfestivalen i Venedig 2009.

Shirin Neshats konstnärskap fick internationell uppmärksamhet i slutet av 1990-talet, särskilt efter att hon vann det internationella priset vid Venedigbiennalen 1999 för sin videoinstallation Turbulent (1998). Hennes konstnärskap utforskar ofta den kulturella identitetens komplexitet, särskilt när det gäller kvinnor i islamiska samhällen. Neshat själv erkänner den feministiska forskaren Fatima Mernissis skrifter som en influens. Hennes videokonst har även föregångare i videokonstnärers arbete från 1970-talet och det tidiga 1980-talet, som Juan Downey, Mona Hatoum och Edin Velez; dessa konstnärer utforskade också kulturell förflyttning och insider/outsider-perspektivet. Neshats filmer och videoverk delar tematiska och stilistiska kopplingar med verk av Marina Abramovic, Ulay, Vito Acconci, Joan Jonas och Bill Viola. Neshats kortfilmer, som Rapture (1999) och Fervor (2000), är ordlösa, lyriska berättelser med fokus på kvinnor. Videoverken och deras musikaliska ljudspår rönte stor uppskattning. Kritikern G. Roger Denson på The Huffington Post utsåg henne till "decenniets konstnär" 2010.

Shirin Neshat lyfter fram den feministiska forskaren Fatima Mernissis texter som en influens. Hennes konstnärskap hämtar också inspiration från den samtida iranska författaren Moniru Ravanipurs roman *Ahl-i-gharq* (*Brave Enough to Drown*) från 1989. Neshats intresse för förhållandet mellan rum och ideologi utvecklades delvis genom hennes engagemang i Storefront for Art and Architecture i nedre Manhattan, där hon var medchef ungefär 1986 till 1996. Neshats videoverk liknar videokonst från 1970-talet och tidigt 1980-tal, som verk av Juan Downey, Mona Hatoum och Edin Velez. Dessa konstnärer undersökte också kulturer som de själva förflyttats från. De väckte frågor om hur man kan forma ett perspektiv som både insider och outsider. Andra videokonstnärer vars verk utforskar könsdynamik, som Acconci, Benglis, Wilke, Abramovic, Ulay och Klaus vom Bruch, relaterar också till Neshats konstnärskap. Neshat har sagt att hon tror att ”skönhet är ett grundläggande sätt att komma närmare det gudomliga”, ett begrepp hämtat från andlig islam. Vissa tidiga verk innehåller diktrader av de persiska poeterna Forough Farrokhzad och Tahereh Saffarzadeh.

Shirin Neshat är en Iranfödd konstnär känd för videoinstallationer och fotografi som utforskar identitetens komplexitet, särskilt i fråga om kvinnor i islamiska samhällen. Hennes mest uppmärksammade verk är troligen videoinstallationen *Turbulent*, skapad 1998. Den fick internationell uppmärksamhet när den visades på Venedigbiennalen 1999, där Neshat vann Guldlejonet. *Turbulent* är en videoinstallation med två kanaler avsedd att projiceras på motstående väggar. Den visar en manlig sångare som framför en traditionell sång om gudomlig kärlek för en publik av män. På den motsatta skärmen står en kvinna i ett tomt rum. Efter mannens framträdande börjar hon sjunga utan ord. Verket utforskar kön, kulturella motsättningar och begränsningar av kvinnors uttryck i vissa islamiska sammanhang. Neshat har beskrivit sitt mål som att ta upp längtan efter frihet från social, kulturell och politisk betingning.

Shirin Neshat räknas som en ledande gestalt inom videokonsten. Hennes verk präglas av feministisk och postkolonial teori. Dessa teorier kritiserar patriarkatet och imperialismen. Neshats konst utforskar konstruktionen av identitet, särskilt för kvinnor i det islamiska samhället. Född i Qazvin, Iran, 1957, lämnade Neshat Iran vid sjutton års ålder. Den iranska revolutionen 1979, som omvandlade Iran till ett fundamentalistiskt islamiskt samhälle, gjorde att hon blev kvar i USA. Ett besök 1990 chockade henne, och inspirerade henne att återuppta sitt konstnärskap, som hon hade övergivit omkring 1983. Neshats fotografier och videoinstallationer behandlar ofta teman kring kulturell fördrivning, genus och det samtida islams komplexitet. Hennes tidiga fotografier, som *Rebellious Silence* (1994), visade beslöjade, vapenbärande kvinnor. Dessa verk utforskade kopplingarna mellan våld, politik, religion och kvinnors ställning inom extremistisk islamisk praxis. Neshats första videoverk, *Anchorage* (1996), visade konstnären utföra handlingar förknippade med mellanösternkultur. Hennes videotrilogi, *Turbulent* (1998), *Rapture* (1999) och *Fervor* (2000), undersöker genus och kultur.