Var du kan se Dora Maar

Dora Maars verk kan ses på flera gallerier och museer. I USA har Metropolitan Museum of Art och Museum of Modern Art (båda i New York) verk av Maar. Hennes arbeten finns även på Cincinnati Art Museum, Cleveland Museum of Art och Solomon R. Guggenheim Museum (New York). Utanför USA finns Maars verk på Musée National d'Art Moderne, Centre Georges Pompidou (Paris). Andra platser är Aarhus Kunstmuseum (Danmark) och Sonja Henie og Niels Onstads Stiftelser (Henie-Onstad Kunstsenter) i Høvikodden, Norge. Observera att museisamlingar kan förändras; kontakta museet för att bekräfta att verk av Maar visas.

Dora Maar var fotograf med anknytning till de surrealistiska kretsarna i Paris 1934^[2]. Hon var också målare och ställde ut målningar under 1940- och 1950-talen. År 1936 träffade hon Pablo Picasso och förekommer i hans verk fram till 1945. Picassos etsning *Seated Woman, Dora Maar (Buste de femme a la chaise)* från 1938 användes som illustration i André Bretons *Anthologie de l'humour noir* (1940). Inom fotografi betyder ”originaltryck” ett tryck som konstnären själv har gjort eller övervakat. Ett ”vintage-tryck” framställs ungefär vid den tidpunkt då negativet tas. Ett ”periodtryck” görs inom 10 till 15 år efter fotograferingen. Därefter räknas det som ett ”äldre tryck”. Ett ”modernt tryck” är ett nyare fotografi framställt från originalnegativet. En ”faksimil” görs genom att fotografera ett tryck på nytt eller använda originalnegativet; tryckunderlag och framkallning är så långt möjligt desamma som för referenstrycket (vanligen ett vintage-tryck).

Dora Maar (1907^[2]-1997^[2]) var fotograf, målare och poet, men är kanske mest känd som Picassos musa och älskarinna. Intresset för hennes arbete har vuxit sedan hennes död, när forskare börjat granska hennes konstnärliga produktion oberoende av relationen till Picasso. Som fotograf i Paris under 1930^[2]-talet deltog Maar i surrealistiska kretsar. Hon bidrog med fotomontage till surrealistiska tidskrifter. Hennes gatufotografier fångar vardagslivet med en skarp, socialt medveten blick. Vissa kritiker beskriver bilderna som ”surrealistisk dokumentär”. Även Maars kommersiella fotografi för reklam och mode visar hennes experimentella hållning. Hon utforskade samspelet mellan ljus och skugga och ovanliga kompositioner. Senare i livet återvände Maar till måleriet och skapade abstrakta och delvis figurativa verk. Hennes mångsidiga produktion uppskattas nu för sin nyskapande karaktär och särpräglade blick. Den ger inblick i sin tids konstnärliga och politiska strömningar.

Dora Maar är mest känd som fotograf förknippad med surrealismen, men hon var också målare och använde en rad olika tekniker. Surrealistiska konstnärer experimenterade ofta med automatism och okonventionella metoder. Frottage, en teknik som innebär att man gnider papper mot strukturerade ytor för att skapa bilder, var en sådan metod. Écrémage, eller skumning, innebar att man manipulerade oljiga ämnen på vatten för att skapa marmorerade effekter. Fumage, som introducerades av Wolfgang Paalen, använde rök från ljus eller lampor för att skapa mönster på papper. Grattage, utvecklad av Max Ernst, innebar att man skrapade bort färglager för att avslöja texturer under. Heatage, som användes av David Hare och Raoul Ubac, förvrängde fotografiska negativ med hjälp av värme. Fotomontage, konsten att arrangera och klistra fast fotografier eller annat bildmaterial på en yta, var en annan teknik som användes av vissa surrealister. Dessa tekniker prioriterade ofta slumpen och det omedvetna i den kreativa processen.

Dora Maars inflytande märks hos senare fotografer som utforskade surrealism och specialeffekter. Dit hör Bill Brandt, Jerry Uelsmann och Lucas Samaras, som använde tekniker som överlagring och sammansatta bilder för att skapa drömlika, surrealistiska fotografier. Maars verk, tillsammans med Man Rays och Claude Cahuns, bidrog till att öppna nya möjligheter för fotografiskt uttryck. Dessa fotografer tänjde på mediets gränser och förde det i riktningar som tidigare utövare inte hade föreställt sig. Även några målare, som David Hockney och Robert Rauschenberg, förenade fotografi och måleri och vidgade därmed dialogen mellan olika konstmedier. Postmoderna fotografer blandade också fotografi med text, mediebudskap och symboler, eller skapade bilder om bilder, och fortsatte att undersöka fotografins möjligheter att förmedla komplexa idéer.

Dora Maar är mest känd som Pablo Picassos musa och älskarinna samt för sitt fotografi inom surrealistiska kretsar i Paris. Hon träffade Picasso i mitten av 1930^[2]-talet och deras förhållande varade till mitten av 1940-talet. Under den tiden målade Picasso många porträtt av Maar, däribland flera mycket lika målningar med titeln *Head of a Woman (Dora Maar)*, utförda i mars 1939. Museologiska källor uppger att Maar, med fransk och jugoslavisk bakgrund, presenterades för Picasso av poeten Paul Éluard. Hennes mörka hår och ögon samt karaktär och intelligens uppmärksammades av samtida betraktare. Vissa berättar att Picasso fick syn på henne på ett surrealistiskt kafé där hon lekte med en kniv. Maar förekommer i Picassos verk fram till 1945. Vissa forskare menar att Picasso inte var rationellt medveten om sina känslor och att Maars reaktioner på händelser fungerade som en spegel för honom.

Dora Maar förknippas med surrealismen, en rörelse som definieras mer av sina metoder än av sin visuella stil. Surrealistiska konstnärer utforskade det omedvetna sinnet och kombinerade dröm och verklighet för att skapa en surrealitet. André Bretons Manifeste du Surréalisme från 1924^[2] uttryckte detta mål. Surrealismen använde igenkännbara, vardagliga föremål på ovanliga sätt. Konstnärer som Salvador Dalí, René Magritte, Max Ernst och Joan Miró strävade efter att rubba betraktarens föreställningar och blottlägga det omedvetna. Rörelsen kännetecknas av irrationella, metaforiska bilder. Surrealisterna ställde samman realistiska och fantastiska element, och hämtade ofta inspiration från naturen. Magrittes äpplen och Dalís hummertelefon exemplifierar detta angreppssätt. Plommonstopet, som ofta förekommer i Magrittes konst, är en annan symbol för rörelsen. Det tolkas ofta som en representation av det borgerliga livet, i kontrast till de mer fantastiska inslagen.

Dora Maar (1907^[2]–1997^[2]) var fotograf, målare och poet, mest känd för sin koppling till surrealismen och sin relation till Pablo Picasso. I 1920^[2]-talets Paris etablerade sig Maar som kommersiell fotograf inom mode och reklam. Hon delade ateljé med scenografen Pierre Kéfer, och deras verk publicerades ofta i tidskrifter. Maars fotografi från denna period visar ett intresse för sociala frågor, med bilder av människor drabbade av depressionen. Maar blev involverad i surrealismen under 1930-talet och ställde ut tillsammans med konstnärer som Salvador Dalí och René Magritte. Surrealismen syftade till att frigöra det omedvetnas kraft genom att skapa märkliga, drömlika bilder. Maars surrealistiska fotografier kombinerade ofta oväntade föremål och förvrängda perspektiv. År 1936 träffade Maar Pablo Picasso och blev hans älskarinna och musa. Hon dokumenterade tillkomsten av hans målning Guernica (1937), och han målade henne många gånger, mest känt i Den gråtande kvinnan (1937). Deras relation tog slut på 1940-talet. Efter att relationen med Picasso tog slut lämnade Maar fotografin och koncentrerade sig på måleriet.