Sidonia von Bork

Sidonia the Sorceress var en pervers erotiserad häxprocessroman som först gavs ut i Tyskland 1849 av Wilhelm Meinhold. Den översattes till engelska av Lady Wilde under pseudonymen Speranza, som senare blev känd som Oscar Wildes mor^[1]. Enligt en berättelse förde Dante Gabriel Rossetti boken till kretsen runt Red Lion Square och gjorde stor succé med den. Han ska ha kallat romanens huvudhäxa, vacker och sexuellt omättlig, för en riktig läckerbit^[1]. Georgiana Burne-Jones gav senare ett exemplar till John Ruskin och skickade ett oroligt brev, som om hon inte visste hur han skulle ta emot den. William Morris betraktade den som en av sina heliga böcker och gav så småningom ut en egen upplaga genom Kelmscott Press 1893^[1].

Burne-Jones målade Sidonia två gånger 1860. Han drogs till karaktärens blandning av yttre skönhet och inre grymhet, en typ av listig men till synes vacker kvinna som återkommer i den konstnärliga och litterära produktionen hos hans närmaste krets under perioden^[1]. Romanens kusliga, utdragna intrig kretsar kring Sidonias manipulationer och hur hon använder skönheten som vapen. Motivet passade den mörkare, mer psykologiskt laddade riktning gruppen utforskade i början av 1860-talet, skild från en del av brödraskapets ljusare medeltidsromantik.

Burne-Jones utbildade sig aldrig vid Royal Academy Schools. I stället förlitade han sig på fri tillgång till National Gallery i London, en avgörande resurs för hans självstudier som ung målare medan han ännu fann sin väg^[2]. I Sidonia, sitt första större verk, tog han direkt efter Jan van Eycks palett: en extrem mörkhet bruten av inslag av vitt. Han återkom till färgschemat senare i karriären, bland annat i porträttet av den unga Katie Lewis, där han på nytt införlivade motiv från nära studier av flamländskt måleri^[2]. Van Eyck förblev en viktig måttstock för Burne-Jones hela livet. Flera årtionden senare åberopade han åter den flamländske mästaren, den gången för att angripa impressionisterna. Han riktade särskilt hård kritik mot Manets Olympia, medan han berömde Whistler som något närmare en modern Van Eyck^[2].