Nude

Den nakna kroppen var ett obligatoriskt motiv i den akademiska utbildningen i Paris i början av 1900-talet. Sher-Gil gick på Académie de la Grande Chaumière och därefter École des Beaux-Arts mellan 1929 och 1934. Hon arbetade igenom samma rutin i modellstudion som varje seriös elev mötte: timmar framför en poserande modell där formen byggdes upp i färg snarare än i konturer. Hennes lärare vid Académie, Lucien Simon, uppmuntrade ett livligare och mindre regelbundet måleri än den strikta akademiska metoden^[1]. Under dessa år, fortfarande i tonåren och tidiga tjugoårsåldern, målade hon de flesta av sina nakenbilder, porträtt och stilleben i en stil som hon senare beskrev som verklighetstrogen men stiliserad^[1].

Det som skiljer Sher-Gils nakenbilder från rutinmässiga studentarbeten är varifrån hon hämtade tillstånd att måla som hon gjorde. Hon tog intryck av Cézannes och Gauguins färg och uttrycksfulla penselföring snarare än den mer polerade, beskrivande realismen som Ecole belönade ^[1]. Det inflytandet löper genom hela hennes tidiga period: tjock, synlig färg, färg som bygger upp formen snarare än bara beskriver den, och en vilja att låta en gestalt se ut som något målat snarare än fotograferat. Guldmedaljen hon vann vid Société Nationale des Beaux-Arts 1933 för en närbesläktad figurmålning, Young Girls, visar att hennes arbetssätt uppmärksammades redan då och inte bara i efterhand ^[1].

Sher-Gils nakenbilder och porträtt från Parisåren hör till en period som hon själv såg som en förberedelse, inte som ett mål. Hon lämnade Paris 1934 och skrev några år senare att Europa tillhörde Picasso, Matisse och Braque, medan Indien bara tillhörde henne ^[1]. Nakenbilderna och självporträtten från Parisåren dokumenterar den målare hon var före kursändringen: säker i ett europeiskt bildspråk och prövande sin egen hand mot den levande modellen. Sedan riktade hon samma blick mot Indiens byar, kvinnor och färger, det som gjorde henne berömd.