Robert Johnson

Det är svårt att utse ett enda verk som Robert Johnsons mest berömda eftersom produktionen var varierad. Mellan 1955 och 1959 skapade Johnson det han kallade ”combines”. Verken trotsade enkel kategorisering och låg någonstans mellan måleri och skulptur. Han införlivade vardagsföremål, exempelvis en uppstoppad get, en säng eller däck. Dessa ”combines” visar hans experimentella materialhantering. Tidigare hade Johnson experimenterat med fotografiska blåkopior 1949–1951. År 1951 hade han sin första separatutställning på Betty Parsons Gallery i New York. Ungefär samtidigt, 1951–52, gjorde han helt svarta och helt vita målningar. År 1953 inledde han en serie helt röda målningar. Ett exempel, *Red Painting* (1953), har en skiktad yta av tidningspapper och tyg täckt med röda färger. År 1953 raderade Johnson också en teckning av de Kooning, en handling som blivit välkänd. Han formgav kulisser och kostymer för Merce Cunninghams danskompani och Paul Taylor.

Robert Johnsons tryck säljs vanligen i begränsade upplagor. Konstnären bestämmer upplagans storlek, inte trycktekniken. De flesta grafiker begränsar sina upplagor. Upplagenumret skrivs med blyerts i tryckets nedre vänstra marginal som ett bråk: det enskilda exemplarets nummer står över det totala antalet (till exempel betyder 12/25 att det är det tolfte trycket av 25). Titeln står i mitten och konstnärens signatur till höger. Vissa konstnärer gör också en separat uppsättning konstnärsexemplar, vanligen tio procent av upplagan, märkta ”AP” efter numret. Professional Art Dealers Association of Canada definierar ett originaltryck som ett verk som utformats och utförts enbart som tryck, vanligtvis i en numrerad upplaga och signerat av konstnären. Varje exemplar färgas in och trycks individuellt; det är ett medium med flera original. Numreringen anger upplagans storlek.

Robert Johnson använder oljefärger av konstnärskvalitet. Som målningsunderlag använder han gessobehandlad MDF, grundad duk fäst på MDF-skiva och grundad duk. Han föredrar bomullsduk med fin väv, grundad med tre lager akrylgesso. Johnson tycker om att själv grundera och spänna upp dukarna, eftersom det garanterar den kvalitet han vill ha och samlar tankarna inför måleriet. Han använder filbertpenslar och platta penslar i olika storlekar med svinborst. Han undviker syntetpenslar eftersom de saknar svinborstens fjädrande motstånd mot duken. Han föredrar välanvända svinborstpenslar; den trubbiga spetsen gör det möjligt att använda oljefärgen bredare och förebygger alltför skarpa penseldrag.

För att se verk som liknar Robert Johnsons kan man besöka museer med stora art déco-samlingar. I USA finns relevanta verk bland annat på Charles Hosmer Morse Museum of American Art i Winter Park i Florida, Los Angeles County Museum of Art (LACMA), Metropolitan Museum of Art i New York, Minneapolis Institute of Arts, Museum of Modern Art i New York, Virginia Museum of Fine Arts i Richmond och Wolfsonian vid Florida International University i Miami Beach. I Kanada kan Royal Ontario Museum i Toronto ha relevanta verk. I Storbritannien kan man se dem på Bakelite Museum i Williton, Brighton Museum & Art Gallery, Geffrye Museum i London, Manchester Art Gallery, National Museums of Scotland, Royal Museum i Edinburgh och Victoria & Albert Museum i London.

Robert Johnson var bluesmusiker. Det är svårt att isolera enskilda konstnärer när man undersöker formativa influenser mellan konstformer, eftersom de vanligtvis påverkar hela grupper och generationer som arbetar i olika medier. Jazz och blues är knutna till särskilda estetiska uttryck. Konstnärer som intresserade sig för afrikansk konst såg samband mellan dessa konstformer och jazzens impulser. Andra, upptagna av modernism och urbanitet, tolkade jazzens ljud som en motsvarighet till erfarenheten av den moderna staden. Målaren Joan Mitchell sade att hon ”försökte ta från alla”. Bilderna i hennes sinne ordnade sig efter konstens behov. Ingres betydde till exempel något för henne en kort tid eftersom de Kooning hade hämtat inspiration från Ingres och hon i sin tur från de Kooning. Ännu viktigare för henne var Kandinsky, Matisse, Mondrian, Gorky och de Kooning själv. Hon inspirerades också av Bach och bluesmusikern Snooky Pryor. Jackson Pollock tyckte om jazz och lyssnade på den medan han arbetade. Man har dragit paralleller mellan färgen, mönstren och spontaniteten i hans målningar och jazzimprovisation.

William H. Johnson (1901–1970) var en afroamerikansk konstnär. Han föddes i Florence i South Carolina och visade tidigt intresse för konst. Johnson flyttade till New York och senare till Europa för att utveckla sitt måleri. Under 1930-talet arbetade han expressionistiskt och använde böjda linjer för att förvränga bilden. Stilen fick ingen publik i Europa, så han återvände till USA, men inte heller där nådde han framgång. Johnson återvände till Europa och utvecklade en ny, så kallad ”primitiv” stil. Verken använde klarare färger och framstod som plattare, med mindre tredimensionellt djup än de tidigare målningarna. Han kan ha påverkats av folkkonst, särskilt färgstarka täcken sydda av afroamerikanska kvinnor. Efter ännu en flytt till New York och en kort vistelse i South Carolina använde Johnson stilen för att skildra afroamerikanernas historia och kultur. Många målningar visar livet i Södern. Trots verkens kvalitet fick han begränsat offentligt erkännande under sin livstid. Erkännandet kom strax före hans död, när Smithsonian Institution i Washington D.C. 1966 gick med på att ta hand om hela hans livsverk.