David Scott

David Scott är känd för sina ambitiösa målningar och etsningar som förenade fysisk dramatik med symbolisk tyngd. Hans trettiosju etsningar som illustrerar Coleridges ”Rime of the Ancient Mariner” är särskilt anmärkningsvärda, liksom hans målning ”Vasco da Gama Encountering the Spirit of the Storm” från 1842^[2].

David Wilkie, född i Fife 1785, bildar ett skotskt konstnärligt triumvirat med Henry Raeburn och Allan Ramsay. Wilkie är känd för moraliserande vardagsscener i stil med 1600-talets nederländska målare, som Adriaen van Ostade och Gerard ter Borch; hans konst har paralleller i Robert Burns och Sir Walter Scotts diktning. Hans målning i olja på träpannå från 1813^[2], *The Letter of Introduction*, hör till hans mest kända verk. Den vädjar till betraktarens känslor genom att ställa en ung mans rosiga uppriktighet mot en äldre herres skeptiska misstro. Målningen ingår i samlingen på National Gallery of Scotland i Edinburgh. J. M. W. Turner målade *Peace Burial at Sea* för att uttrycka sin sorg när han fick veta att Wilkie hade dött 1841.

David Scott (född i Edinburgh 1811^[2]; död 1890) var målare, etsare, illustratör, kritiker och poet. Scott var yngre bror till en konstnär vars verk han också graverade och studerade för sin far och vid Trustees Academy i Edinburgh. Han flyttade senare till London, där han etsade, graverade och målade. Scott var en produktiv etsare, särskilt av bokillustrationer. Exempel är Halls *Book of British Ballads* (1842), hans egna *Poems* (1854), Bunyans *Pilgrim’s Progress* (1857) och bibelillustrationer (1866). British Museum har en samling med tre inbundna volymer, kommenterade av Scott, som utgör den mest fullständiga dokumentationen av hans tryckta verk. Samlingen innehåller 107 etsningar och 83 reproduktioner och trägravyrer efter hans förlagor. Hans porträttetsningar är särskilt uppskattade. British Museum har etsade porträtt av Swinburne (daterat 1860), Christina Rossetti (sju år gammal), Dante Gabriel Rossetti (tjugofem år gammal), Lawrence Alma-Tadema och hans fru Laura samt Alice Boyd (1862). År 1878 återgav han några verk av William Blake, vars stil han beundrade.

David Scott tillhörde nyklassicismen. Till en början beundrade han rokokokonstnärer som François Boucher. Hans stil förändrades dock efter utbildning hos Joseph-Marie Vien och vid Académie Royale de Peinture et de Sculpture. Tidiga verk, som Combat of Mars and Minerva, visade fortfarande rokokoinflytande med ljusa färger, ledig penselföring och asymmetrisk komposition. När han återvände till Paris på 1780-talet visade hans målningar, som Oath of the Horatii, nyklassicistiska drag. De omfattade allvarliga motiv, dämpade färger, stram penselföring och tydligt linjeperspektiv. Davids arbetssätt innebar att rikta uppmärksamheten mot enskilda figurer snarare än det samlade teatrala samspelet, ett drag hos senbarockens och rokokons stilar. Han eftersträvade enhet genom geometriska former och subtil upprepning och lämnade de tidigare verkens oroliga stelhet. Mötet med upptäckter i Ostia, Hadrianus villa, Herculaneum och Pompeji formade ytterligare hans nyklassicistiska stil.

David Scott hade erfarenhet av metallarbete innan han började studera måleri formellt. Hans kunskaper om metallarbete kom från arbete i fabrik. Han återskapade fabrikens produktionsutrustning i sin verkstad. Scotts tidiga konstruktioner under 1930-talet använde bly, mässing och aluminium, ibland tillsammans med sten och korall. Vid mitten av 1930-talet använde han främst gassvetsning. Bågsvetsning förekom i hans verk omkring 1939. Scott beskrev sin metod som funktionell, likt tillverkningen av en bil. Han strävade efter att nå en funktionell form på effektivast möjliga sätt. Han använde gjutgods, smide, nitning, båg- och gassvetsning, hårdlödning, silverlod, bultar, skruvar och krympförband. Scott använde stål som kunde vara rostfritt, målat, lackerat, vaxat, bearbetat eller elektropläterat. Stål kan gjutas och har hög draghållfasthet. Mjukt stål kan böjas men ändå ha en draghållfasthet på 30 000 pund per en kvadrattum. Det kan dras, formas till skålar, trycksvarvas och smidas. Det kan skäras och mönstras med acetylengas och syre och svetsas både elektriskt och genom acetylen-syrgasprocessen. Det kan bearbetas med mejsel, slipas, filas och poleras. Svetsfogar kan vara starkare än grundmetallen.

David Scott (1806^[2]-1849^[2]) var en skotsk historiemålare. Han föddes i Edinburgh som son till gravören Robert Scott. Han utbildades till konstnär i sin fars ateljé och senare vid Trustees' Academy. Scott började ställa ut sina verk i Edinburgh under 1820^[2]-talet. Hans tidiga målningar visar ett intresse för historiska och litterära motiv. Under 1830-talet vistades han i Italien, där han studerade de gamla mästarnas verk. Denna erfarenhet hade stor inverkan på hans konstnärliga stil. Han började skapa större, mer ambitiösa kompositioner. När han återvände till Skottland fortsatte Scott att måla historiska och allegoriska motiv. Han sökte uppdrag för offentliga byggnader. Han färdigställde en serie målningar för Scottish National Gallery. Målningarna skildrar scener ur Skottlands historia. Scotts verk mottogs inte alltid väl under hans livstid. Vissa kritiker ansåg att hans stil var okonventionell. Efter hans död har hans anseende vuxit. Han betraktas nu som en av de viktigaste skotska målarna under 1800-talet.

Det är svårt att säga var du kan se David Scotts konst, eftersom det finns många konstnärer med det namnet. Flera museer har dock samlingar av popkonst och art déco, rörelser som han förknippas med. Du kan se art déco på Charles Hosmer Morse Museum of American Art (Winter Park, Florida), Los Angeles County Museum of Art, Metropolitan Museum of Art (New York), Minneapolis Institute of Arts, Museum of Modern Art (New York), Royal Ontario Museum (Toronto), Virginia Museum of Fine Arts (Richmond) och Wolfsonian vid Florida International University (Miami Beach). I Storbritannien kan du prova Bakelite Museum (Williton), Brighton Museum & Art Gallery, Geffrye Museum (London), Manchester Art Gallery, National Museums of Scotland (Edinburgh) och Victoria & Albert Museum (London). Popkonst finns på Menil Collection (Houston), Centre Georges Pompidou (Paris) och Gagosian Gallery (New York).

David Scotts döttrar, Harriet och Helena Scott, växte upp i Sydney, i området kring Rocks. Deras far, Alexander Walker Scott, hade utbildats vid Cambridge University. Familjen flyttade senare, 1846^[2], till Ash Island nära Newcastle vid Hunter Rivers mynning. Där ägnade sig Alexander åt naturhistoria, särskilt entomologi. Deras hem besöktes av framstående konstnärer och vetenskapsmän. Naturforskaren och upptäcktsresanden Ludwig Leichhardt besökte Ash Island 1842 och beskrev ön som en ”romantisk plats”. Både Harriet och Helena visade konstnärlig fallenhet och undervisades hemma. De fick också lektioner av Conrad Martens, en välkänd målare i kolonin. Deras mor, Harriet Calcott, målade också botaniska motiv.

David Scotts direkta inflytande är svårt att spåra, men vissa sydafrikanska konstnärer som arbetade på 1960-talet efterliknade tidigare svarta modernisters stil. Särskilt Gerard Sekoto betraktades av många som en fadersgestalt tack vare sina framgångar och sin flytt till Paris. Konstnärer som Ephraim Ngatane, Isaac Hlatshwayo och Louis Maqhubela, som förknippas med rörelsen ”township art”, följde en modell som skildrade vardagslivet i svarta stadsområden. Denna stil, som ofta utfördes i akvarell eller grafiska tekniker, skilde sig från de mer expressionistiska uttrycken hos konstnärer som Ezrom Legae och Sidney Kumalo. David Koloane, som inledde sin karriär i slutet av 1960-talet, arbetade med Louis Maqhubela och grundade senare det första galleriet i Johannesburg som drevs av svarta, 1977. Han bevittnade många konströrelser i Sydafrika från 1960-talet och framåt. Verk av konstnärer som Sekoto, Ngatane och Dumile Feni tjänade också som förebilder för senare generationer, särskilt de som hade fått erkännande före apartheid.

David Scott (1785-1841^[2]) var en skotsk konstnär. David Wilkie, Henry Raeburn och Allan Ramsay bildar ett triumvirat inom skotsk konst. Wilkie, som var son till en präst i Fife, specialiserade sig på moraliserande vardagsscener i de nederländska 1600-talsgenremålarnas stil, som Adriaen van Ostade och Gerard ter Borch. Mycket av Wilkies konst har paralleller i Robert Burns och Sir Walter Scotts poesi. Ett exempel är *The Letter of Introduction*. I målningen överlämnar en ung man ett brev till en äldre herre, som betraktar honom misstänksamt, en attityd som också hans hund visar. Målningen vädjar till våra känslor genom att ställa ynglingens oskuldsfulla, lantliga öppenhet mot den äldre mannens skeptiska, misstroende sidoblick, som antyder ett liv i den korrumperade staden. J. M. W. Turner målade *Peace-Burial at Sea* för att uttrycka sin sorg över beskedet om Wilkies död på hemresan från Mellanöstern.

Det är svårt att bedöma David Scotts betydelse utan mer information om hans verk. Några övergripande faktorer kring samtidskonst kan dock vara relevanta. Samtidskonst speglar ofta aktuella händelser och samhällsfrågor. Den afroamerikanska konstens ökade popularitet sedan utställningen ”30 Americans” hade premiär 2008 visar konstens kraft att ändra konsthistoriens riktning. Denna banbrytande utställning, som turnerade i USA i över ett årtionde, ökade museipublikens och samlarnas intresse för afroamerikansk konst. Rubell Museum i Miami, med sina nästan 100 000 kvadratfot utställningsyta, har en samlarvision som samspelar med Albert Barnes. Denna samklang tydliggör hur stora museer fortfarande misslyckas med att samla brett och kraftfullt inom områden som kan säkerställa deras fortsatta relevans. Konsthistorikers och kritikers makt att påverka en konstnärs karriärutveckling är också en faktor.

David Scott tog till sig historiemåleriets storslagna stil under sin tid i Rom. Under hela sin karriär drev han denna stil mot dess yttersta gränser.