Beatriz González

Beatriz González är känd för att i sin konst ta upp ”glädjen i det underutvecklade”. Hon målade på billiga möbler, använde tabloidfotografier i nya sammanhang och förde in reproduktioner av renässansens mästerverk i hemmiljöer.

Det är svårt att utse ett enda verk till Beatriz González mest berömda, men *Auras anónimas* (Anonyma auror) hör definitivt till hennes mest uppmärksammade verk. Projektet inleddes 2007 och innebar att González tillsammans med en grupp assistenter reproducerade bilder av män som bär döda. Bilderna byggde på pressfotografier tagna under åren av politiskt våld i Colombia. Reproduktionerna målades först på prefabricerade nischer i ett kolumbarium, en plats avsedd för de dödas aska. González förvandlade denna sorgens plats till en plats för kollektiv hågkomst. Hon ville synliggöra våldets anonyma offer, erkänna deras lidande och hedra deras minne. I hennes övriga produktion förekommer ofta populära bilder och hänvisningar till Colombias historia och kultur. Konsten behandlar våld, minne och social orättvisa. Hon approprierar och omkontextualiserar bilder från medierna och skapar verk som är både visuellt slående och politiskt laddade.

Beatriz González förknippas med flera konströrelser, men låter sig inte enkelt kategoriseras. Hennes verk behandlar ofta sociala och politiska frågor som är specifika för Colombia och placerar henne i en latinamerikansk tradition av samhällsengagerad konst. Vissa forskare knyter González praktik till mexicanness, en intellektuell och estetisk rörelse i Mexiko efter revolutionen. Rörelsen ville definiera Mexikos arv och skilja dess ursprungskultur från europeiska och amerikanska influenser. Liksom konstnärer förknippade med mexicanness använder González medvetet en oskolad målerisk stil som betonar en primitivitet knuten till hennes nationella identitet. Konsten har likheter med det nyprimitivistiska formspråk som användes av ryska konstnärer som Natalia Goncharova, vilken hämtade inspiration från rysk folkkonst. González ansluter sig inte strikt till någon enskild rörelse, men verken speglar ett intresse för nationell identitet, samhällskommentar och förenklade former.

Konstnärer gör viktiga val kring material och teknik. Dessa val begränsas ofta inte av själva materialen. Det är viktigt att förstå konstnärernas tekniker och processer, liksom sambandet mellan mediets och teknikens egenskaper och konstnärens estetiska beslut. Beatriz González konstnärskap omfattar objekt, rum, tid och färg. Hon tillverkar ofta de föremål som förekommer i verken. De kan ta sig olika uttryck på duken: ibland är de återgivna i en trogen teckning, ibland är de själva föremålet. González försöker behandla och manipulera verkligheten på ett tvetydigt sätt, så att gränsen mellan det avbildade och det verkliga objektet blir svår att dra. Det skapar en taktil känsla. Rummet fungerar som en vagga för de andra elementen. González vill att rummet och elementen ska förmedla sin identitet i en ständig dialog, i ett förhållande mellan två och tre dimensioner. Färgen behandlas återhållsamt. Hon eftersträvar fullständig färgtrogenhet endast i objektet. Gråtoner med sina nyanser och transparenser spelar en viktig roll över hela målningens yta. Tiden kommer in genom motivets förfall. Bilderna är förstenade, volymbetonade och statiska. Rörelse uttrycks genom bildsekvenser inom ett avgränsat rum.

Julio González (1876–1942^[1]) var en spansk skulptör och målare, främst känd för sitt banbrytande arbete med svetsade järnskulpturer. I början av 1900-talet flyttade han till Paris, där han blev vän med Pablo Picasso och Constantin Brâncuși. González fick först lära sig traditionella metalltekniker av sin far, som var guldsmed. Sedan lämnade han den traditionella skulpturen för att utforska järnets möjligheter som material. Han började svetsa och smida fram abstrakta skulpturer med genombrutna former. De har ofta en poetisk kvalitet och antyder människokroppen eller naturelement genom enkla, eleganta linjer. Hans verk påverkade många konstnärer, och han betraktas som en central gestalt i den moderna skulpturens utveckling. Hans utforskande av rum och form och nyskapande materialanvändning vidgade skulpturens möjligheter under 1900-talet. Han samarbetade också med Picasso i flera projekt och skapade järnskulpturer utifrån Picassos förlagor.

Beatriz González verk kan ses på flera platser. Hennes konst har ingått i Latin American Collection på The Solomon R. Guggenheim Museum. Museet har organiserat utställningar som turnerat till bland annat Honolulu Academy of Fine Arts, Haus am Lützow Platz i Berlin, National Gallery of Canada i Ottawa, John and Mable Ringling Museum i Sarasota och Museo Nacional de Bellas Artes i Buenos Aires. González verk har också visats på Andrew D. White Museum vid Cornell University i Ithaca i New York, Dallas Museum of Fine Arts, Krannert Art Museum vid University of Illinois i Champaign och Decordova Museum i Lincoln i Massachusetts. Utställningarna ger tillfällen att se hennes målningar och andra verk.

Beatriz González inflytande märks i verk av många konstnärer i Latinamerika, även om tillgängliga källor inte alltid nämner enskilda namn. Den kubanske konstnären Ratl Martinez är ett exempel. I mitten av 1960-talet gick Martinez från abstrakt expressionism till popkonst, en förändring som gjorde honom inflytelserik på Kuba och i hela Latinamerika. Den nicaraguanske målaren Armando Morales visar också González inflytande. År 1959 fick Morales Ernst Wolf Prize vid São Paulo-biennalen i Brasilien. Hans bildspråk påverkades av Robert Motherwell, Antoni Tapies och Serge Poliakoff. Morales målning *Guerrillo muerto I* (1958) visar påverkan från Motherwells serie ”Spanish Elegy”. Den modernistiska gruppen Los Once, som växte fram på Kuba 1953, visar också detta inflytande. Gruppen motsatte sig Batistadiktaturen och ville göra kubansk konst mer internationalistisk. Målningar av Martinez, Llinds och andra i gruppen hänvisade till amerikansk abstrakt expressionism.

Beatriz González påverkades av flera konstnärliga influenser. Under 1940-talet studerade hon Henri Matisses verk och följde dem noga. Tidigt i karriären kände hon sig dock mer påverkad av den analytiska kubismens teckningar. Åren 1950-51 betraktade González Pollock, de Kooning och Rothko från New York School som sina mentorer. Hon såg Arshile Gorkys utställning på Whitney 1951 och blev mycket imponerad. Det språng som Gorky stod för var begripligt för henne, eftersom hon hade dragits till Kandinsky. Under samma period såg hon också många av Pollocks verk från 1940-talet och hans senare nätliknande emaljmålningar. Under senare delen av 1950-talet och början av 1960-talet berördes och fascinerades hon av Louis verk Veils och Unfurleds samt Nolands måltavlor och vinkelformer. Hon hade redan gjort Mountains and Sea när hon först såg dessa målningar.

Julio González var skulptör och föddes i Barcelona den 21 september 1876. Han började arbeta i sin fars metallverkstad tillsammans med sin äldre bror Joan. På kvällarna gick båda på lektioner vid Escuela de Bellas Artes. González ställde ut metallarbete vid Exposition de bellas artes e industrias artisticas i Barcelona 1892, 1896 och 1898; han deltog även i World’s Columbian Exposition i Chicago 1893. Omkring 1897 besökte han ofta Els Quatre Gats, ett kafé i Barcelona, där han träffade Pablo Picasso. 1900 flyttade González till Paris och umgicks där med Pablo Gargallo, Juan Gris, Manolo Hugue, Max Jacob och Jaime Sabartés. Hans första reliefarbeten i metall skapades 1900. Han ställde ut med Société Nationale des Beaux-Arts 1903 och 1909 samt ofta under det tidiga 1920-talet. González deltog i Salon des Indépendants 1907 och då och då därefter. Hans första separatutställning, med målningar, skulptur, teckningar, smycken och konsthantverksföremål, hölls 1922 på Galerie Povolozky i Paris.

Beatriz González är betydelsefull genom sitt engagemang i Colombias nationella trauma och minne. González föddes 1938^[1] och utforskade först popkonstens estetik, men ändrade inriktning under 1970-talet. Hon började behandla politiskt våld och sociala frågor, särskilt följderna av Colombias pågående konflikter. González är känd för att appropriera bilder ur tidningar och populärkultur. Hon omtolkar dem i en direkt och känslomässigt stark stil. Genom enkla material och tekniker, som screentryck och målning på metallbäddar, gör hon verken tillgängliga för en bred publik. Konsten fungerar som sorg och hågkomst och kommenterar kritiskt konfliktens mänskliga kostnad. González utforskar också mötet mellan konst och vardagsliv. Hon inför ofta möbler och bruksföremål i installationerna och suddar ut gränsen mellan museum och hem. Det får betraktaren att reflektera över hur våld genomsyrar vardagen. Hennes praktik skapar utrymme för gemensam eftertanke och läkning i ett splittrat samhälle.

Beatriz González föddes 1938^[1].