Anton Romako

Det är svårt att utse Anton Romakos mest berömda verk, eftersom hans betydelse bygger på den särpräglade stilen och porträttens psykologiska djup snarare än på ett enskilt verk. Han är främst känd för porträtt, ofta av medlemmar ur den österrikiska aristokratin och intellektuella kretsar. De kännetecknas av dramatisk ljussättning, okonventionella kompositioner och ett intensivt fokus på den avbildades inre liv. Bland de mer välkända målningarna finns porträtt av kejsarinnan Elisabeth av Österrike, även känd som Sisi, och flera självporträtt som ger en inblick i hans personliga svårigheter och konstnärliga vision. Dessa och andra målningar bidrar till hans rykte som en viktig, om än något okonventionell, person inom 1800-talets österrikiska konst.

Det är svårt att med säkerhet diskutera Romakos tryck. Relativt få av hans verk framställdes som tryck. Det mesta som finns tillgängligt är reproduktioner av hans målningar, gjorda med olika tekniker. När man bedömer ett tryck är det bra att känna till terminologin. Ett ”originaltryck” är en bild som utformats som ett tryck och utförts enbart som ett tryck, vanligen i en numrerad upplaga och signerad av konstnären. Varje tryck i upplagan är ett original, tryckt från en plåt, sten, skärm, ett block eller en annan matris som skapats för ändamålet. Det finns inte ett enda originaltryck som kopior sedan görs från. En reproduktion är en kopia av ett konstverk som konstnären utformat i ett annat medium, till exempel målning eller akvarell. Reproduktionen har vanligen framställts med fotomekaniska metoder. Numrering och signering förändrar inte dess natur; den är fortfarande en reproduktion av en målning, akvarell eller liknande. Den är inte ett originaltryck. Tryck numreras ofta. Till exempel betyder numret 12/25 att det är tryck nummer 12 i en upplaga på 25. Vissa konstnärer håller undan en andel som konstnärsprov och märker dem ”AP”.

Anton Romakos teknik förenade traditionella metoder med egna experiment. Liksom många akademiska målare på sin tid följde han en arbetsgång. Först gjorde han teckningar och skisserade kompositionen på den förberedda duken. Formerna antyddes ofta med en rödbrun ”sås”. Därefter lades lokalfärg, ljus och skugga på, och skissen utvecklades med ett brett tonregister. I det sista steget förfinades arbetet ytterligare. Romako kände väl till ljusets och färgens optiska egenskaper och arbetade ofta på ett starkt reflekterande, vitt grundlager. Undermålningen kunde vara en fullständig gråtonad version av den färdiga bilden eller byggas upp med en mer avancerad metod med underteckning, imprimatura och högdagrar i vit färg. Färgen lades på som tunna, transparenta lasyrer så att undermålningen kunde definiera formerna. Han verkar ha prövat nästan alla material och metoder minst en gång.

Anton Romako (1832–1889) var en österrikisk målare, känd för sina okonventionella porträtt och historiemålningar. Han fick inte något större erkännande under sin livstid och kämpade med psykisk ohälsa och ekonomiska svårigheter. Stilen kännetecknas av dramatisk ljussättning, psykologisk intensitet och ofta förvrängda eller utdragna gestalter. Porträtten förmedlar ofta oro eller främlingskap. Han lämnade ofta bakgrunderna ofärdiga för att rikta uppmärksamheten mot de avbildades uttryck. Bland de mest välkända verken finns porträtt av kejsarinnan Elisabeth av Österrike, även kallad Sisi, och den italienske sjöhjälten Tegetthoff. Porträttet av Tegetthoff vid slaget vid Lissa (1878–1880) är en dynamisk, om än något teatralisk, skildring av sjökrig. Porträttet av kejsarinnan Elisabeth är mindre formellt än många samtida kungliga porträtt. Romakos konst förbisågs till stor del fram till början av 1900-talet, då hans expressionistiska stil började tilltala en ny generation konstnärer och kritiker. I dag betraktas han som en viktig, om än något isolerad, person inom 1800-talets österrikiska konst. Målningarna finns i samlingarna på Belvedere^[4] i Wien och andra europeiska museer.

Anton Romako var en österrikisk målare som levde 1832–1889. Hans konstnärskap hör främst till 1800-talets andra hälft. Romako föddes i Wien och inledde sin konstutbildning vid stadens Academy of Fine Arts. Senare studerade han i München och Venedig. De tidiga studierna lade grunden för hans senare verk. Han tillbringade långa perioder i Rom, ett populärt resmål för dåtidens konstnärer. Han reste och arbetade också i London, Paris och olika delar av Italien och Österrike. Resorna gav honom möten med skilda stilar och influenser, vilket märks i den mångsidiga produktionen. Även om Wien var hans bas under större delen av livet präglades karriären av en viss instabilitet och ett begränsat erkännande medan han levde. Först senare fick målningarna större uppmärksamhet.

Anton Romako var österrikare. Österrike har en lång konst- och arkitekturhistoria, men den österrikiska och wienska rokokon, som främst utvecklades inom inredning och konsthantverk, har fått mindre uppmärksamhet. Inom arkitekturen växte intresset för rokokons former fram med tonvikt på ornamentik. Smaken för rokoko utvecklades vidare vid Maria Theresas hov. Hon var tysk-romersk kejsarinna 1745-1780. Hennes betoning av ekonomiska ombyggnader och tillbyggnader hindrade dock delvis rokokons blomstring i större arkitekturprojekt. Kejsarinnan ville ge kungafamiljen högre grad av bekvämlighet och avskildhet. Den österrikiska rokokon blomstrade därför främst vid förnyelsen av hovets interiörer. Hon hade 16 barn, däribland MARIE-ANTOINETTE, som blev drottning av FRANKRIKE genom sitt äktenskap med LOUIS XVI.

Anton Romakos inflytande på andra konstnärer är komplext. Hans särpräglade stil, med psykologisk intensitet och okonventionella tekniker, gav inte upphov till någon direkt skola av efterföljare. Vissa konsthistoriker ser dock möjliga influenser på senare expressionistiska målare. Oskar Kokoschka beundrade till exempel Romakos porträtt. Kokoschkas uttrycksfulla penselföring och fokus på känslotillstånd liknar Romakos arbetssätt. Vissa forskare ser också ett samband mellan Romakos dramatiska kompositioner och Edvard Munchs verk. Båda konstnärerna utforskade främlingskap och psykisk ångest. Det är dock fråga om möjliga samband, inte fastslagna influenser. Romakos konst uppskattades i liten utsträckning under hans livstid. Erkännandet kom efter hans död, vilket begränsade hans omedelbara inflytande i konstvärlden. Eventuellt inflytande skulle ha varit indirekt och förmedlats genom att verken återupptäcktes i början av 1900-talet.

Anton Romakos konstnärliga utveckling ägde rum i Österrike under en period av stora förändringar. Han började studera vid konstakademien i Wien 1847, men hans självständiga läggning ledde till konflikter med den akademiska miljön. Romakos tidiga verk visar historismens inflytande, en vanlig stil vid tiden, men han lämnade den snart. Mötet med olika konstnärer och konströrelser bidrog till att hans stil utvecklades. Han studerade inte formellt någon särskild mästare under någon längre tid, men lärde sig av konstnärer vars verk han beundrade. Vissa forskare pekar på inflytande från venetianskt måleri, särskilt i Romakos färganvändning och dramatiska ljussättning. Andra framhåller fransk realism, särskilt Gustave Courbets porträttkonst och sociala kommentarer. Influenserna märks i Romakos senare porträtt och genrebilder, där människor från olika samhällsklasser ofta skildras med ett kritiskt öga. Hans särpräglade stil skilde honom från många samtida i den österrikiska konstvärlden.

Anton Romako (1832–1889) var en österrikisk målare. Han är ihågkommen för sina okonventionella porträtt och historiemålningar. Romako föddes i Wien och började sin konstutbildning vid stadens Academy of Fine Arts 1847. Han var missnöjd med akademiens konservativa hållning och studerade senare privat samt reste mycket i Europa. Han tillbringade tid i Venedig, Rom och London och tog intryck av många olika konstnärliga riktningar. Måleriet kännetecknas av dramatisk ljussättning, en fri penselföring och psykologisk intensitet. Han skildrade ofta de avbildade med en känsla av oro eller främlingskap. Detta skilde honom från många samtida som föredrog mer idealiserade och konventionella framställningar. Romako fick visst erkännande under sin livstid men hade svårt att bli allmänt accepterad. Den okonventionella stilen och en besvärlig personlighet hämmade karriären. Han dog fattig och relativt obemärkt. Efter hans död har verken omvärderats. I dag betraktas han som en viktig, om än något isolerad, person inom 1800-talets österrikiska konst. Målningarna finns på stora museer, däribland Belvedere^[4] i Wien.

Anton Romako (1832–1889) var en österrikisk målare vars okonventionella stil skiljer honom från de samtida. Erkännandet kom efter hans död; i dag uppskattas de psykologiska porträtten och dramatiska historiemålningarna för sin känslomässiga intensitet och protoexpressionistiska drag. Romakos betydelse ligger i hans särpräglade porträttkonst. Han fångade de avbildades inre oro och förmedlade ofta en känsla av främlingskap. Det märks i verk som ”Portrait of Isabella Reuter” (1869), där den avbildades blick och hållning uttrycker ett komplext känslotillstånd. Porträtten ger en inblick i oron i 1800-talets senare del. Hans historiemålningar, som ”The Battle of Lissa” (1880), avviker från traditionella hjälteskildringar. Romako gav en mer kaotisk och tvetydig bild av krig. Den moderna känslan tilltalar dagens publik som uppskattar konst som utmanar konventionella berättelser. Romakos inflytande märks hos senare expressionistiska målare som tog upp subjektiva känslor och förvrängda former. Konsten utgör en länk mellan 1800-talets realism och 1900-talets avantgardistiska rörelser.

Anton Romako föddes i Österrike 1832. Han dog 1889, 57 år gammal.

Anton Romako dog 1889, 57 år gammal.